13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi

Krigs-BOATS av Michael Bay låter på förhand som outhärdlig explosionspornografi och det är det också. Men någonstans mellan smällarna finns det också något av värde.

Filmens perspektiv bygger vidare på Hurt Locker-bilden av krigaren som hör hemma i kriget. Borta är känslan att man i grunden slåss för något gott och kvar är bara acceptansen att krig är ett yrke som vilket annat, om än med större arbetsmiljörisker. Själva bär de med sig en vetskap att någon måste göra detta grovjobb och det bör vara någon av det rätta virket. Amerikanskt virke. För det är ju amerikanska liv på spel och sådana är ju alltid värda mer än tusen andra.

Historien slits mellan jingoistiskt flaggviftande och subtil krigskritik. Legosoldaterna kan ses som riktiga hjältemodiga karlar som står upp mot en politisk maskin som leker med små människors liv runt om i världen, eller så är de enkelspåriga köttskallar som hellre leker krig än uppfostrar sina barn. De är tydliga med att de inte slåss för frihet och sunda kristna värderingar, utan för pengar och rastlöshet. Och sliskig Facetime med barn och hustru visar vad de offrar eller slipper. Det är otydligt om jag förväntas sympatisera med de här personerna och tycka att de utsätts för onödiga risker till följd av politikers oansvariga velande. Eller skall jag tycka att de får skylla sig själva eftersom de självmant utsätter sig för de onödiga risker som politikernas oansvariga velande skapar.

Köttskallarna kan inte se skillnad på allierade och fiender

Även om Bay försöker göra något mer nyanserat så finns 80-talsactionstereotyperna närvarande. Det är alltid någon högre upp i hierarkin som saboterar för grovjobbarna som fattar vad som krävs. Ändå finns det utrymme för att ifrågasätta om det verkligen stämmer. Soldaterna är bäst på det de gör, att döda enskilda människor, men strateger och analytiker är bättre på att analysera och forma strategier. Att dessa oftast går ut på att enstaka soldater går att offra för att uppnå viktiga mål är förstås svårt att acceptera när man står bredvid soldaterna i fråga, men det visar bara komplexiteten i branschen.

Köttskallarna kan inte se skillnad på allierade och fiender, och det är här filmen faktiskt har något att säga. Med en kortsiktig strategi allierar man sig med fiendens fiende och alla som tar emot amerikanerna som frälsare, eller i alla fall inte som fiender. Vad händer med sådana allianser när man har uppnått sina mål och samhället skall byggas upp igen? Är det altruistiska myndigheter man har på sin sida eller är det krigsherrar med egna agendor som inte nödvändigtvis är beredda att underkasta sig en demokratisk vilja. Har de ens möjligheten att ta över ansvaret att säkerställa lag och ordning efter att ha hjälpt till att destabilisera området? Det är relevanta frågor oavsett politisk färg och det känns rätt att de ställs från den här vinkeln. Kanske har politiker och tjänstemän läget under kontroll, men fotfolket har anledning att tro att avståndet mellan gatan och förhandlingsbordet förvanskar risker och verklighetsbeskrivningar. Den politiska debatten handlar ofta om huruvida man skall dra bort sina trupper från ockuperade områden, men här försöker man visa mer konkret vad det betyder. Och Michael Bays testosteronstinna och rasistiska filmografi ger rätt sorts förväntningar som kommer lite på skam.

Tyvärr är filmen mycket mer än det där. I alla fall i timmar och minuter räknat. Det skall ju nämligen pangas en del för att alla i publiken skall få sitt. Och det är riktigt tråkigt när Bay skall leka Michael Mann. Oändliga repetitiva krigsscener gör andra halvan av filmen till en simtur i sirap. Att det vävs in poänglös dialog för att späda ut krigandet gör det bara ännu segare. Möjligen är det medvetet för att publiken skall känna de påfrestande 13 timmarnas längd men det är knappast väsentligt för filmens poänger att man får se hela förloppet i realtid.


De andra Filmspanarna kanske har lättare att hantera balansen mellan bra och Michael Bay:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).