A Star Is Born

Vi har sett den senaste filmen om en etablerad kulturman som tvingar en yngre kvinna att fatta mod och ta till vara på sin talang. När kvinnans kommersiella status överträffar mannens uppstår konflikt. Men nog om Colette, det här skall handla om Bradley Coopers Oscarsfiske.

Filmen öppnar direkt med sitt starkaste kort, medryckande arenakonserter med kaosande kamera och närvaro som lämnar tittaren med gåshud och ringande öron. Dessutom med Bradley Cooper som en Eddie Vedder i en av filmens genomtänkta referenser som höjer förväntningarna. På liknande sätt introduceras Lady Gaga i en scen som osar Bette Midlers “Janis Joplin” och direkt åkallar Marion Cotillards Edith Piaf, för att distansera sig lite från tidigare versioner av A Star Is Born och mycket från moderna popstjärnefloppar. Lady Gaga är förstås ingen Marion Cotillard, men det är också en roll som knappast kan ha spelats av någon annan då den bygger på hennes musikaliska bredd och specifika metaegenskaper (vilket kanske också förklarar att hon använder sitt artistnamn i rollistan). Rollen rimmar väl med Lady Gaga-personans utveckling från att övertrumfa drag queen-extravagansen och gömma sig bakom sin sekt av fan-monster till att bli mer avskalad och öppen. Så även om skådespeleriet är ojämnt är det en kraftfull och utlämnande prestation som i sina bästa stunder präglas av en naturlig kemi med Cooper.

Titelrollen må vara Gagas men filmens stjärna är Bradley Cooper, som kan börja fila på tacktalen. Inte nog med att han spelar huvudrollen och regisserar, han har även bidragit till manus och flera av låtarna på filmens strålande soundtrack. Möjligen blev det lite väl många bollar att hålla i luften då både manus och regi haltar en del. Efter den gåshudsframkallande inledningen med musikaliska fyrverkerier och intima dialoger fylls mitten av andefattiga transportsträckor som känns alldeles för långa samtidigt som de hoppar över stora mängder relevanta scener som kunde gjort historien mer fokuserad. Att berätta flera parallella historier är dock rättvist mot rollfigurerna och trots känslan att en del sammanhållande scener saknas så fylls rollfigurerna ut och deras utveckling blir logisk.

Man kan se berättelsens centrala konflikt som en variant på mästare och elev där eleven förr eller senare överträffar mästaren och de två måste hantera denna förändring i relationen. I kontexten av ett romantiskt förhållande är det enklast att konflikten tar formen av avundsjuka och frigörelse. Den tidigare mentorn lockas till att kväva partnern som tidigare varit i underläge som i sin tur måste slå sig fri samtidigt som hen kämpar med skuldkänslor eftersom hela utvecklingen endast varit möjlig tack vare den äldre partnern.

Cooper gör det dock inte fullt så enkelt och taffligt, bland annat genom att låta Lady Gagas rollfigur ha mycket större konstnärlig integritet än väntat. Den ändrade maktbalansen identifieras och diskuteras men rollfigurerna tillåts vara större än att falla i förväntade mönster. Det finns tydliga styrkor och svagheter i både relationer och karaktärer som får utrymme utan att överförklaras och filmen tar knappast ställning om någon händelseutveckling är bättre än någon annan. På liknande sätt tas konflikten mellan popindustrins eventuella ytlighet och ett mer autentiskt konstnärligt uttryck upp med tillräckliga argument för att det inte är helt svart eller vitt. Men det är inte heller en grå sörja just för att de två huvudrollerna fått utrymme att bygga relationen på mer än någon ogrundad “kärlek”.

Så även om det är lite segt i mitten så grundas det känslosamma slutet på en genuin romans. Inte sedan The Fault in Our Stars har salongen fyllts av lika frikostigt snörvlande när känslokranarna vrids på och det känns inte billigt utan välförtjänt trots att det slarvats med uppbyggnaden. Möjligen är det inte ens slarv utan bara en effektiv berättarteknik som känns ovan. Bristen på omfattande berättande resulterar trots allt i något känslomässigt konkret som är mycket mer sympatiskt än förväntat.


Detta var månadens Filmspanarfilm avnjuten med en taggad publik på Victoria. Hoppa in och läs hur filmen mottogs av övriga spanare:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).