The Angry Birds Movie

Det var en lågstadiematsalskänsla på biosalongen med ett sorl av barn när vi satte oss för att se The Angry Birds Movie. Under visningen blev det mycket spillda popcorn och flera kisspauser, men gillade någon filmen? Oklart.

På barnfilm brukar man höra en liten kör av skratt när någon i filmen ramlar och jag såg faktiskt fram emot att höra vilka delar som barnen uppmärksammade. Till min besvikelse var det enda jag hörde rastlösa barn som beskrev handlingen, “Nu kommer grisarna. Å, det är örnen. Han kissar jättelänge.” De kanske inte heller såg den som en komedi, utan ett hyperaktivt och färgglatt drama med en massa slumpmässiga popkulturreferenser (Daft Piggy var lite gullig, men vad har The Shining-tvillingarna att göra med Angry Birds?).

Vem var filmen gjord för? Det finns lite fan service där man träffar de olika fåglarna som man kanske har slängt mot grisarna i spelet. De försöker svänga ihop en berättelse om en arg liten utböling som varnar byn för de grisiga piraterna, men filmen är ett bildkort gjort av okomiska memes. Många skämt var snuskiga eller olämpliga; vaskrensarburlesque, country strip tease, Fifty Shades of Green, förslag om att skapa nya ägg med några juckningar, m.m. Kanske kan det landa hos en mer pubertal publik än de småbarn och föräldrar som fyllde hela vår salong.

Jag var förvånad när jag såg att de hade gjort en film av Angry Birds, men det är ju inget nytt. Det finns massor av filmer baserade på spel som inte har en riktig handling. Nyligen tittade jag på Street Fighter från 1994, en campy filmatisering av Street Fighter II som faktiskt går att titta på. Något svårare att sitta igenom är Super Mario Bros. från 1993, en live action film där Dennis Hopper spelar King Koopa som en humanoid som härstammar från dinosaurier (istället för den tuffa sköldpaddan han är). Det är lika dåligt som det låter, men jag skulle rekommendera den över The Angry Birds Movie. Min personliga favoritfilmatisering av ett spel utan handling är Dōbutsu no Mori, som är lika mysig som spelet Animal Crossing. Det är en film som känner sin publik bättre och är mer kawaii än aggro (med undantag för en grumpy pingvin) och kan tilltala både små barn och youtube-kattunge-älskare.


Det här var månadens Filmspanarfilm. Gå in och läs om någon annan hade roligare åt de surmulna men färgglada fåglarna:

Jennifer

Jennifer gillar allt förutom romcoms och gubbfilm, och vill hellre fika än skriva recensioner.

  • Pingback: Angry Birds (2016) | Rörliga bilder och tryckta ord()

  • Pingback: The Angry Birds Movie (2016) | The Nerd Bird()

  • Carl

    Livekommentarsspåret från sockerspeedade knattar var klart bättre än de översatta ordvitsarna. Tanken med sådan här film är väl att den skall fungera som socker och artificiella färgämnen. Kidsen blir speedade och studsar runt i biografen medan vuxna mest blir sömniga och illamående. Här verkar det varit lite för lite kolhydrater och för mycket kemikalier eftersom även småttingarna tappade gnistan.

  • Sjukt nyfiken på Animal Crossing-filmen. Missar man mycket om man inte spelat spelet?

    • Jennifer

      Ja, man missar ganska mycket om man inte spelar Animal Crossing. Man kanske inte skrattar åt Yu’s outfits, eller njuta av att se sidokaraktärerna som man känner igen efter många timmars spelandet. Men om du gillar söta och långsama japanska barnfilmer blir det bra.

  • Sofia

    Jag hörde spridda skratt vid den första tårtningen men sedan var det ganska tyst på den fronten. Utifrån dina exempel känns det verkligen som om filmmakarna inte alls lyckats hitta någon slags medelnivå på filmens innehåll och humor… Street Fighter är en klassiker, JCVD och Kylie i Heidi-flätor

  • Fiffi

    Dialogen som utspelade sig under scenen som du hämtat bilden ifrån var ju alldeles obetalbar. Eller “ju” kanske jag inte ska skriva, tror det bara var jag i hela salongen som skrattade. Högt.
    “Spruta honom inte i munnen!!!”

    • Äkta Fiffi-humor :)
      Jag älskar snuskhumor lika mycket som alla andra men there is a time and place. Och en barnfilm på en visning full med barn. Ja… …det är definitivt bästa stället. Jag ger det skämtet 5 by 5!

    • Jennifer

      Undrar vad de säger på engelska och om det låter lika snuskigt, du får berätta när du ser om den! Jag brukar skratta åt sådant. I Buffy-avsnitten Hush skrattade jag okontrollerat när Buffy mimar slaying och alla tror att hon menar att runka. I Angry Birds kände det olämpligt och utan kontext. Men kul att någon gillade det ändå!

      • Den scenen i Hush är obetalbar, Jennifer. Jag skratta högt varje gång jag ser Buffy gestikulera med högerhanden och alla missförstår henne.

        När vi spelade in podden med Sara och pratade om den scenen gjorde jag rörelsen med högerhanden för att exemplifiera vilken scen det var. Sara såg inte imponerad ut! Akwaaaaard… :)