Atomic Blonde

Det talas gärna om tragiken i att midbudgetfilmer inte längre blir gjorda i dagens amerikanska filmekonomi, så när det dyker upp en sådan på biorepertoaren blir den naturligt uppskattad. Det är dock inte alltid det är guldkorn utan det kan snarare vara en varningsflagga när det är någon stor skådespelare som svindlat till sig pengar för att få filmatisera en favoritbok.

Eller seriealbum som det handlar om i detta fall. Det är tydligt att Charlize Theron inte lärde sig något om hur lätt det är när hon floppade i filmatiseringen av Æon Flux. Som en frostig korsning mellan Basic Instinct-Sharon Stone och Drive-Ryan Gosling såsar hon sig igenom filmen coolare än en stekare med solglasögon på tunnelbanan. Det hade kanske fungerat i en pretentiösare film, men här märks det att filmen är gjord av en stuntman som har mer influenser än visioner. Det syns att Theron jobbat stenhårt för att fixa stuntsidan av jobbet, men ingen tänkte på att det är en ganska liten del av en fungerande film.

Soundtracket från 80-talet är väl bra i sig, men lyckas inte direkt tidsplacera filmen på planerat sätt. Alla nya filmer har 80-talsklingande electrotoner och filmer som Guardians of the Galaxy och Baby Driver använder överfyllda retrosoundtrack anakronistiskt. Soundtracket har helt enkelt tappat sin funktion som enkel tidsmarkör. Att det passerat David Leitch förbi är aningen förvånande då han uppenbarligen har sina husgudar i Tarantino och alla som ser upp till denne.

James McAvoy fick tydligen mersmak på överspel efter Split, vilket är underhållande men något förvirrat. Det är lätt att förstå att han trodde att det var Guy Ritchie-läge i den här filmen. Känslan att alla i filmen tror att den är långt coolare och smartare än den är finns där, men de andra verkar snarare tro att det är en Winding-Refnad le Carré. Det borde naturligtvis hissas en del röda flaggor när man vill piffa upp en gråtrist genre med fattigmans-Argentos valiumfilter. Att dylika avarter inte kvävdes i sin linda i och med helt meningslösa John Wick verkar ha matat Leitch likt en mogwai efter midnatt. Att hans trista klipp-och-klistra-filmskapande belönas med Deadpool 2 är väl ett synnerligen lämpligt mörkt skämt.


Detta stolpskott till film har även setts av någon annan filmspanare. Läs dennes funderingar:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Schysste bild som sammanfattar filmen bra.

    Hehe, jag visste ju att du inte var helt nöjd med filmen och jag håller med om det mesta av kritiken även om jag trots dess brister fann den underhållande. Jag tyckte framför allt att soundtracket var lysande och mycket väl tidsanpassat. Men så växte jag upp med de låtarna så det är kanske svårt att hålla sig neutral till dem. Två Bowie-låtar! Jag var i himlen, speciellt under Cat people.

    Som spionthriller var den riktigt kass, som actionfilm var den “helt ok” och som murbräcka för filmer med bad assiga kvinnliga huvudkaraktärer var den tipp-topp. :-)

    • Carl

      Jag tycker nog Touch of Zen m.fl. var bättre murbräckor för kvinnliga våldsverkare. Att vara den femtionde murbräckan som springer igenom den öppna porten är inte lika spektakulärt.

  • Sofia

    Instämmer med Henke i “helt ok” som actionunderhållning och det räckte bra för min del. Mer utförliga kommentarer kommer på lördag :)

    • Sofia

      Jag kan dock också påpeka att soundtracket kändes mer genuint iom att det användes så pass diegetiskt.

      • Carl

        Ja, halvhjärtade försök gjordes för det. Min invändning är att det fungerar sämre just nu för att alla de andra filmerna har gjort exakt samma sak utan att använda det som tidsmarkör. I teorin gillar jag sådana grepp, och ännu mer att nyheterna hela tiden maler på om den stundande rivningen av muren. Det är lite som Strange Days. Däremot kändes det inte som att Theron vistades på samma plats som musiken och nyhetssändningarna.