Atomic Blonde

Det talas gärna om tragiken i att midbudgetfilmer inte längre blir gjorda i dagens amerikanska filmekonomi, så när det dyker upp en sådan på biorepertoaren blir den naturligt uppskattad. Det är dock inte alltid det är guldkorn utan det kan snarare vara en varningsflagga när det är någon stor skådespelare som svindlat till sig pengar för att få filmatisera en favoritbok.

Eller seriealbum som det handlar om i detta fall. Det är tydligt att Charlize Theron inte lärde sig något om hur lätt det är när hon floppade i filmatiseringen av Æon Flux. Som en frostig korsning mellan Basic Instinct-Sharon Stone och Drive-Ryan Gosling såsar hon sig igenom filmen coolare än en stekare med solglasögon på tunnelbanan. Det hade kanske fungerat i en pretentiösare film, men här märks det att filmen är gjord av en stuntman som har mer influenser än visioner. Det syns att Theron jobbat stenhårt för att fixa stuntsidan av jobbet, men ingen tänkte på att det är en ganska liten del av en fungerande film.

Soundtracket från 80-talet är väl bra i sig, men lyckas inte direkt tidsplacera filmen på planerat sätt. Alla nya filmer har 80-talsklingande electrotoner och filmer som Guardians of the Galaxy och Baby Driver använder överfyllda retrosoundtrack anakronistiskt. Soundtracket har helt enkelt tappat sin funktion som enkel tidsmarkör. Att det passerat David Leitch förbi är aningen förvånande då han uppenbarligen har sina husgudar i Tarantino och alla som ser upp till denne.

James McAvoy fick tydligen mersmak på överspel efter Split, vilket är underhållande men något förvirrat. Det är lätt att förstå att han trodde att det var Guy Ritchie-läge i den här filmen. Känslan att alla i filmen tror att den är långt coolare och smartare än den är finns där, men de andra verkar snarare tro att det är en Winding-Refnad le Carré. Det borde naturligtvis hissas en del röda flaggor när man vill piffa upp en gråtrist genre med fattigmans-Argentos valiumfilter. Att dylika avarter inte kvävdes i sin linda i och med helt meningslösa John Wick verkar ha matat Leitch likt en mogwai efter midnatt. Att hans trista klipp-och-klistra-filmskapande belönas med Deadpool 2 är väl ett synnerligen lämpligt mörkt skämt.


Detta stolpskott till film har även setts av någon annan filmspanare. Läs dennes funderingar:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).