Bad Moms

Det är lätt att ordvitsa om att den här filmen borde ligga rätt i SF:s propaganda mot den höjda biomomsen. Det visar sig snarare vara argument för straffbeskattning.

Jon Lucas och Scott Moore gjorde sina namn på att skriva manus till den oväntat banbrytande partykomedin Baksmällan, som sedan har tappat i status i takt med att otaliga kopior vattnat ur genren. Baksmällan står ändå stark tack vare en skådespelarensemble som i och med filmen etablerade sig som komiska filmstjärnor. Att sälja in Bad Moms via regissörernas anknytning till en sådan monumental film är kanske lite orättvist, för denna skådespelarensemble är nästan raka motsatsen.

Flera försök har gjorts att etablera Mila Kunis som en filmstjärna, vilket främst resulterat i slutet på systrarna Wachowskis filmkarriärer. Steget är långt från att vara bra som gnällig flickvän i 70-talsshow via pixiedröm i Nicholas Stoller-komedi och gnällig flickvän i Seth MacFarlane-komedi till att bära en tafflig Old School-komedi för Stepfordmammor. Kristen Bell och Kathryn Hahn jobbar hårt i sina mindre roller utan större framgång medan Christina Applegate glänser. Möjligen luras jag bara av att hennes humor inte bygger på fula ord och svinerier och därmed framstår som mer raffinerad i sammanhanget. Det är hur som helst trevligt att hon verkar ha gjort en riktig comeback i och med detta och  förra årets Vacation.

Filmen vägrar hänge sig helt åt rolig uselhet

Även om filmen inte lockar till ett enda skratt förrän Cruising omnämns under eftertexterna så finns det ögonblick där kreativitet kan skönjas. Kunis välpolerade hem är filmat som en reklamfilm med lågt stående sol som får allt att glimra. Det är ett veritabelt drömhus som endast kan existera i dessa mammors egna kravbild. Att denna chimär inte förändras nämnvärt under det självutnämnda förfallet är kanske lite av en besvikelse, men är förstås nödvändigt för att passa den ryggdunkande sensmoralen. Hela filmen är insmetad i samma teflon som får Kunis utstyrsel att helt repellera både kaffe och pastasås som drälls över henne.

Något som ändå är svårt att förlika sig med när filmen vägrar hänge sig helt åt rolig uselhet är de fåtaliga männens roller. Filmen vill någonstans vara sedelärande om att en avslappnad mamma är en bättre mamma och att en del i den uppluckrade kravbilden är att förslava bortskämda pappor. Dinosauriemännen skall hunsas istället för att skämmas bort och detta skall göra kvinnorna lyckliga? Det är inte bara bristande humor utan en unken äktenskapshumor som bygger på ett inneboende fiendskap mellan parterna. Den enda mannen som verkar ha något till övers för sina barn är en vandrande sexfantasi-latino som kanske inte skulle vara lika snabb att dyrka marken Kunis går på om hon hade haft en något mindre perfekt yta.

Det starkaste intrycket i filmen ges under ett antal sekvenser av dräggande i slow-motion. Allt blir på något sätt bättre av slow-motion med en sorts ofrivillig humor. Det skulle antagligen vara omöjligt att uthärda, men jag är övertygad om att filmen hade varit långt bättre om hela filmen stannat i detta slow-motion-röjande.


Detta var månadens Filmspanarfilm. Se om de andra var mer lättroade:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).