Blaze

Vissa trassliga kulturkillar har lite svårt att ta vara på de chanser som ges. Ibland behöver de både en andra och tredje chans. Som tur är har Ethan Hawke just fått ett tredje försök på sig att göra regidebut. Denna gång ger sig Hawke på en äventyrslös biopic om en musiker lika bortglömd som Hawkes tidigare filmer.

I likhet med sin mentor Richard Linklater verkar Hawke ha ett brinnande intresse för vardagsfilosofiskt pladder på film. Bördig från Texas är det naturligt att gräva efter rötterna till denna vardagspoesi i den lokala countrymusiken. I ett överflöd av elände har man lyckats hitta den tragiska figuren Blaze Foley, som tydligen är värd att uppmärksamma.

I motsats till liknande historier, som Inside Llewyn Davis och Walk the Line finns det inga illa behandlade ex här utan manus och förlaga är författade av en hyllande nostalgisk ex-fru (Sybil Rosen). Att det förhåller sig så rimmar väl med det personporträtt som målas upp av en godhjärtad romantiker som inte är särskilt bra på att leva med sig själv och sitt konstnärskap. Något som etableras redan i castingen med icke-skådespelaren Ben Dickeys varma utstrålning som är raka motsatsen till Oscar Isaac och Joaquin Phoenix. Han är inte direkt porträttlik verklighetens Blaze Foley, som mer såg ut som en guldvaskare från 1800-talet, men han förkroppsligar den snälla björnen som Hawke och Rosen vill föreviga.

Det är inte helt uppenbart varför just Blaze är ett så unikt människoöde eller en så speciell uttydare av det mänskliga tillståndet, mer än i jämförelse med stentråkige Townes Van Zandt. I Rosens nostalgiska syn på livet i en trädkoja fri från civilisationens stress finns ändå en bitterljuv bild av en bräcklig idyll. Musiken som skapades var för bra för att inte dela med världen, men att öppna sig mot världen gör att paradiset rämnar.

Hawke lyckas skapa starka ögonblick och varma relationer, särskilt mellan Dickey och Alia Shawkat. Han har naturligtvis stor hjälp av en lång rad av Blaze Foleys sånger som trycker in rätt känsla rakt in i hjärtat på tittaren, men samtidigt lider filmen av Hawkes oförmåga att klippa bort lite av överflödet. Filmen blir för spretig och upprepande tills det varma och berörande blir påfrestande och tjatigt. Hawke själv har kommenterat att Blaze Foleys sånger blir extra starka eftersom han dog så ung, vilket något cyniskt kunde varit god vägledning för filmens klippning.


Detta var månadens Filmspanarfilm, som avnjöts på Stockholms filmfestival efter viss försening. Gå in och läs övriga Filmspanares lovsånger:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).