Colette

Vi har sett den senaste filmen om en etablerad kulturman som tvingar en yngre kvinna att fatta mod och ta till vara på sin talang. När kvinnans kommersiella status överträffar mannens uppstår konflikt. Men nog om A Star Is Born, det här skall handla om osedlig litteratur under la belle epoque.

Vissa saker blir tydligast i jämförelse med andra, så det är kul att dessa två filmer kommer ut samtidigt. Men jag återkommer till detta senare. Det här är ändå en film som förtjänar att hackas på i ett vakuum. Inte för att den är dålig, men det är en märklig skapelse. Det finns dock bekanta element för en kostymfilms-BOATS, t.ex. underutvecklade karaktärer, snabbspolad händelseutveckling och Keira Knightley. Den senare är väl lite speciell i sig genom att oftast komma till sin rätt just i kostymfilmer (t.ex. Pride and Prejudice, Atonement och Pirates of the Caribbean) trots att hon inte direkt signalerar klassisk teaterskolning. Så även här då hon tillsammans med Dominic West är filmens främsta och kanske enda styrka.

Det som ändå gör att filmen känns lite skev är framför allt kulturkrocken mellan look-and-feel av ett brittiskt kostymdrama och den franska kontexten som lyser igenom med jämna mellanrum. Allt som oftast börjar Knightley och West gasta och härja ohämmat som ett par hysterikor om det vore en brittisk sekelskiftesmiljö men som här alltså bara är vardagligt franskt. Att leka med stereotyper på det sättet kan vara ett kul och effektivt sätt just att framhäva den kulturella skillnaden utan att nödvändigtvis driva med den. Som filmen utvecklas finns det dock inte någon större anledning att tro att det är avsikten, utan att det snarare handlar om en tveksam övertro på karaktärernas universalitet. Känslan är alltså att det hade varit mycket behagligare att se historien berättad på franska med franska skådespelare.

Åter till jämförelsen med A Star Is Born som till synes delar vissa drag men också skiljer sig väsentligt. Båda filmerna presenterar sina kvinnliga uppåtstigande stjärnor som sällsynt talangfulla, men i den amerikanska samtiden är det bara självförtroende och strålkastarskugga som mannen behöver hjälpa till med. I den franska belle epoque finns mer konkreta hinder i vägen till framgång, men berättelsen rymmer också mer synergiskapande samarbete mellan nykomlingen och en etablerad författare som inte längre skriver sina egna böcker men ändå bidrar med en redaktörs ack så nödvändiga konstruktiva kritik.

Filmen bollar länge med den utmanande och obekväma dynamiken i detta förhållande som i mångt och mycket är mer av en professionell än kärleksfull union, men som ändå skapar möjlighet till något bättre än de kunnat göra på egen hand. När rollfigurerna inte längre orkar jobba konstruktivt med detta utan låter småaktig fåfänga och barnslig frigörelse bryta ned historien till något mycket enklare blir den också snabbt mindre intressant. Helt plötsligt börjar man som tittare istället inse att man sitter i den obekväma sitsen att tvingas ta del av ett sekelskiftesfranskt skilsmässohaveri berättat av ena parten. Det är förstås naturligt att en BOATS landar i en mycket bittrare ton än det romantiska crescendo som en Hollywood-film får sluta på, men de senaste åren har det inte funnits något enormt behov av att lyfta fram människans uselhet så det är svårt att rekommendera Colette trots att det är ett gediget hantverk.


Andra Filmspanare har också suttit sig igenom denna film och skrivit ned sina upplevelser:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).