Döden på Nilen

Månadens filmspanarfilm är för ovanlighets skull en gammal pärla på Cinemateket. Kopplingen till nutiden smyger sig in då det börjar bli dags att slipa knivarna inför Kenneth Branaghs remake av Döden på Nilen som kommer nästa höst. Vi har alltså sett John Guillermins Poirot-slipsten från 1978, som visar sig vara ett filmiskt höstmys motsvarande en rykande kopp te och nybakade scones. Filmen kunde nästan vara en Colin Nutley-produktion med sina soldränkta pyramider och tempel längs den mytomspunna floden, fylld med bländande vita linnekavajer och mordoffer. Det senare är kanske inte är lika vanligt som filmstödssemesterkänslan, vilket signalerar att Agatha Christies penna ligger bakom.

Precis som Sidney Lumets Mordet på Orientexpressen som kom ett par år tidigare har man lockat till sig en ensemble som får det att vattnas i munnen. Istället för träbitar som Albert Finney, Ingrid Bergman och Michael York har denna uppföljare en rollbesättning som ger en lyster av Dynastin eller Falcon Crest. Det är lockande att tillägga “på gott och ont”, men det finns lyckligtvis inget ont i den väg man valt här.

David Niven som en David Niven-figur tillsammans med Angela Lansbury och Bette Davis som flamboyanta primadonnor tar täten medan Mia Farrow och Lois Chiles desperat försöker överrösta. Den senare gör sig sällsynt väl i rollen som osympatisk överklassjänkare som roffat åt sig engelskt gods och allas hat. Hon gör egentligen ingenting som förtjänar så mycket illvilja, men hon har en utstrålning som nästan får den dryge belgaren att överväga sidbyte.

Det är få formmässiga överraskningar, vilket är naturligt när det kommer till Agatha Christie. Historien följer nästan en formel som är alldeles lagom spännande för att hålla tittarens intresse, så filmteamet kan fokusera på att få skådespelarna att flexa musklerna och göra varje interaktion en liten njutning. Nu återstår att se hur Branagh misshandlar det konceptet om ett år.


Detta var månadens filmspanarfilm, som avnjöts av en nostalgivurmande liten skara. Läs även de andras hyllningar till den gamla goda tidens film:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).