Dog Days

Namnet till trots är detta inte en remake på Ulrich Seidls Hundestage, även om det även här handlar om ett antal parallella historier som vävs samman i sommarvärmen. I Los Angeles är det väl dock alltid sommar och just de där allra hetast brännande hunddagarna är inte något speciellt. Då får titeln helt enkelt anta en mer bokstavlig mening med faktiska hundar som katalysatorer för en romantisk komedi.

Det är rättvisande att titeln har dubbel betydelse eftersom nästan samtliga repliker i filmen följer detta mönster. Varje gång en person pratar om sin eller någon annans hund är djuret en stand-in för talaren eller lyssnaren. Det är naturligtvis givet att sådant förekommer men det är så överdrivet konsekvent att det blir tillräckligt orimligt dumt för att det skall bli roligt, möjligen assisterat av självmedvetenheten som får formuleras av Tig Notaro medan det i stora delar av filmen är oklart om dubbelmeningen är lika uppenbar för rollfigurerna som för publiken.

Den vanliga formeln för romantiska komedier av det här snittet är att fixa six-laugh-testet i första akten och bli manipulativt sentimental i tredje. Det är en formel som inte verkar fungera särskilt ofta längre, så det blir något av en positiv överraskning när en film faktiskt lyckas leverera den ambitionsfattiga ingenjörsmässiga produkten. Ken Marino har tidigare visat någon sorts förståelse och uppskattning för 80-talets romantiska komedier som skådespelare i Wet Hot American Summer och manusförfattare till Wanderlust och Role Models så det är logiskt att han tillsammans med sin fru Erica Oyama (och Elissa Matsueda) kan pussla ihop en chihuahua med fontanellproblem och en töntkille som visar sig vara Vanessa Hudgens själsfrände till en fungerande film.

Detta trots en inledning som verkar vara ihopklippt av en blind höna. Flera skämt saboteras helt av bisarr brist på tajming och de sex skratten säkras egentligen bara tack vare att en chihuahua i hjälm inte kan bli annat än rolig oavsett kontext. Lyckligtvis fick någon styrsel på saxen efter hand så när de olika historierna till slut skall vävas ihop till en tårkanalsmassage sitter tajmingen så väl att det rycker lite till och med i ett hundhatande cynikerhjärta.

Det som ändå är lite svårt att hantera är den där snälla tönten som inte skulle behöva vara så knepig, men i god 80-talsanda representeras det socialt obekväma genom direkt obehagliga inslag. På 80-talet sågs ju inte sexuell kriminalitet som särskilt försvårande så det gick alltid att heja på nördarna, men 2018 är toleransnivån lite rimligare vilket kräver att manusförfattare ser över sina influenser. Senaste året har dock handlat mycket om att Hollywoods värderingar på detta område inte är helt i fas med samhällsutvecklingen så det är kanske mycket begärt att man helt skall ha skakat av sig John Hughes sexbrottslingsvurm. Nu är det här som sagt inte inspirerat av Ulrich Seidl heller, utan det mest svårtuggade här är fortfarande i puréform.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).