Evolution

När man haft en seg filmfestivaldag med en drös dussinfilmer som är glömda nästa vecka är det tacksamt när femte filmen för dagen ger hjärnan en hurring så man håller sig vaken.

Nu påstår Lucile Hadzihalilovic att Evolution inte är en film man skall förstå logiskt, utan man skall ge sig hän och känna filmen. Det är skönt när filmens skapare inte tycker att det finns någon handling som man behöver klura ut och aktivt klippte bort scener som hade förklarat saker. Det är en etablerad sanning att konstnärligt ambitiös sci-fi skadas av att förklara sin värld och knyta ihop historier. Precis som den förvånansvärt brett uppskattade Under the Skin är det här en film som har väldigt stort radavstånd. Tittaren får fylla ut en rätt tunn berättelse som främst skapar en sinnesstämning och möjliga teman.

Hadzihalilovic påstår vidare att filmen inte innehåller symboler, men det är oklart vad det betyder. Det är svårt att se alla spektakulära undervattensbilder utan att tankarna förs till fostervatten och allt livs ursprung. Allt är inspelat i havet utanför Kanarieöarna och till skillnad från vanliga poolinspelningar är vattnet fullt av plankton och annat liv som ger en helt annan dimension åt scenerna. Att kameran hänger kvar vid undervattenstentakler ger en kanske inte helt unik känsla att havet är verklig sci-fi men förstärker hur obehagliga filmens havskvinnor är.

evolution2

Det antyds att kvinnorna är mödrar till pojkarna på ön, men någon vidare känslomässig koppling verkar de inte ha. Känslan är snarast att de är utomjordingar som håller pojkarna under uppsikt och utför medicinska experiment på dem. Det är ett vasst grepp att kvinnorna sitter och tittar på filmer från kejsarsnitt för att sedan utföra motsvarande ingrepp på sina söner, vilket i denna felaktiga kontext är ett direkt skräckelement som hämtat ur The Human Centipede. Inspirationskällan för hela filmen kom från sjukhusbesök under barndomen och visst är det lockande att se det mesta i filmen som ett barns snäva perspektiv och oförmåga att förstå föräldrars och andra auktoriteters hjälp när det känns som tortyr på ytan.

Just känslan att ens egen mor egentligen vill sitt barn illa måste vara ett svårt trauma. Till skillnad från motsvarande upplevelse hos Stewie i Family Guy får man intrycket att huvudpersonen Nicolas inte har störts av sin moders beteende tidigare, så filmen fångar hans uppvaknande från barndomens blinda förtroende och begynnande frigörelse. Så långt allt väl, men det blir lite luddigt och kanske provocerande om man vill läsa in mer i den medicinska behandlingen.

Är den påstådda sjukdomen hos pojkarna deras pubertet som kommer sluta i att de blir män? Skall omvända kejsarsnitt göra dem mer kvinnliga? Maken Gaspar Noé som Hadzihalilovic också jobbat med är ju förtjust i att utforska manlig sexualitet i sina filmer så man kan föreställa sig att sexualidentitet har diskuterats flitigt vid frukostbordet under de tio år det tagit för Evolution att bli gjord. Baserat på filmskaparens kommentarer vid visningen finns knappast någon riktad problematisering av politiska strömningar för utplånande av könsroller, men hon vill att tittaren skall bli provocerad och inget vore väl mer utmanande för en festivalpublik på Söder. Det kan förstås lika gärna vara ett lite mer lättsmält förslag att pojkar idag växer upp till något skrämmande okänt eftersom de gamla mansidealen inte är relevanta längre.

Även om filmen är en engagerande upplevelse både visuellt och stämningsmässigt så känns det lite för svalt. Könsroller är kul men coming-of-age är sällan särskilt intressant, inte ens i en så här fin förpackning. På samma sätt som Under the Skin var en kul underhållning för stunden är det här antagligen inte en film som kommer stanna hos mig mycket längre än de svagare filmer jag såg under dagen, men jag hoppas att jag misstar mig på den punkten.


Det här var månadens Filmspanarfilm på Stockholms filmfestival. Läs övrigas texter för att dämpa den goda stämningen:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).