First Man

Damien Chazelles förra film La La Land fick viss kritik för att en vitsnubbig Ryan Gosling stal rampljuset från jazzens svarta ursprung. Så efter förra årets Hidden Figures, en film om en grupp svarta kvinnors roll i NASA:s rymdprogram, är det naturligt för just Chazelle att låta Gosling ikläda sig rollen som Neil Armstrong och norpa tillbaka rampljuset.

Chazelle har nischat in sig just på att visa att oavsett förutsättningar krävs det uppoffringar, disciplin och stenhårt arbete för att bli exceptionell. Trummisar och pianoklinkare i all ära; det finns inget mer exceptionellt än att åka till månen för en kvick promenad. Att den sortens driv kan bli lite enkelspårigt och personlighetslöst gör förstås Gosling till en naturlig uttolkare av den person som envetet jobbar mot sitt mål medan alla runt honom gnolar på Please Mr. Kennedy efter att kollegorna dör som flugor. Det är dock lika olidligt tråkigt att följa den stoiske ingenjörens vardag som man kan förvänta sig.

Är det något som Chazelle lyckas med är det dock att fånga den fullkomligt absurda svårighetsgraden i projektet att åka till månen. Varje trevande steg på vägen kräver inte bara drivor med dollar utan de skarpaste hjärnorna och mest självmordsbenägna ingenjörerna. Det finns tydliga likheter med Gaspar Noés Irréversible med en grynig och skakig handkamera uppkörd i ansiktet på Gosling mest hela tiden. Det är för eländigt att genomlida men det fysiska obehaget stärker förståelsen för stressen och påfrestningen på duken.

I bakgrunden svävar den högst motiverade frågan; Varför är detta Ikaros-projekt värt kostnaden? Kennedys motivering att man vill åka till månen för att det är svårt låter intuitivt tilltalande men är förstås inte särskilt övertygande om man ägnar det en tanke. Att visa att man har ett par centimeter längre än ryssen kan väl inte vara värt att bränna upp ett dussin av nationens främsta ingenjörer? Chazelle är nog måttligt intresserad av frågan utan är i allra högsta grad delaktig i nutidens prestationskultur som via TED talks och jobbiga Gosling-filmer driver folk att tro att drömmar inte är moroten som skall få oss att orka lunka igenom den meningslösa tillvaron utan att mening faktiskt skapas när man sitter och knaprar på den orange fallosrotfrukten.


Filmspanarna har viss historia av Chazelle-apologism så de kanske är mer imponerade av sömnpillret:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).