Ghost in the Shell

Min niece beskrev nyligen en nykomponerad maträtt som lite äcklig och mycket god. Det är en användbar bedömning även av denna remake på den klassiska anime som var min introduktion till “genren” när jag såg den på Stockholms filmfestival i mitten av 90-talet.

Att rollbesättandet av Scarlett Johansson som Motoko Kusanagi är problematiskt är givet, men det finns samtidigt ingen mer lämpad att förkroppsliga den småperviga robocop-fantasin. Det är mer Lucy än Her och Under the Skin i denna roll, men alla dessa är forcerat självmedvetna rollprestationer med aktiv frånvaro av mänsklighet. Att göra huvudrollskarriär på sådant finesslöst karaktärskådespelande är bevis för en dragningskraft som oftast förknippas med actionstjärnor som Arnold Schwarzenegger. Johanssons fokus på rollens mekaniska fysik är en lite egen vinkel i en film som annars bleknar i skuggan av sin monumentala förlaga. Att Michael Pitt och Juliette Binoche fullkomligt misslyckas i sina överspelande roller understryker hennes stjärnstatus då regissören Rupert Sanders uppenbarligen inte hade något vidare grepp om personregin.

I filmfestivalens text om den gamla animefilmen proklameras att det är en film som förstår att den animerade formen ger möjlighet att visa upp sådant som inte kan göras i live-action av bl.a. kostnadsskäl. Tiden har uppenbarligen kommit ikapp då remaken lyckas återskapa varje ikonisk bildruta med briljerande datorstöd. Det är en spektakulär framtidsvision där holografisk AR tagit över gaturummet. Samtidigt som staden ser ut som ett tv-spel känns det hela mer trovärdigt än t.ex. Total Recall-remaken som väl är den närmaste jämförelsen tills Blade Runner 2049 kommer.

Däremot känns det lite konstigt att se detaljer som redan kopierats i The Matrix, som är en mycket närmare spirituell adaption av animen än denna. Trots att man återskapat varje ikonisk bild och scen så pusslas de ihop till en helt annan historia som är mer urvattnat YA-identitetssvammel än buddhistisk AI-filosofi. Syskonen Wachowski lyckades pilla in båda riktningarna samtidigt i sina filmer, men denna film är mer av en missriktad studioprodukt i likhet med många andra direkta remakes.

Det är ändå inte tillräckligt för att förstöra den nostalgiska tillfredsställelsen i att se realiserandet av alla bilder som sitter inetsade i medvetandet. Och Takeshi Kitano med galen mangafrisyr i en Hollywood-film värmer. Att filmen gör sin white-washing till en faktiskt poäng är fascinerande, även om det kanske inte får någon på förhand förnärmad att känna sig mer förlåtande. Jag landar ändå på något liknande skamset sätt i en övervägande positiv upplevelse trots de stötande bristerna.


Detta var månadens Filmspanarfilm. Se om de övriga är lika slokörat entusiastiska över datorgrafik och idéfattigdom:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).