Goliat

Goliat

Goliat ser på ytan ut som en i mängden av svensk diskbänksmisär. Och till stor del så är den nog också det. Men med ett ordentligt narrativ. Peter Grönlund (som även regisserade Tjuvheder) har något han vill berätta, inte bara slänga in oss i ambiancen av ett nedgånget brukssamhälle i Östergötland.

Till viss del påminner Goliat om This is England. Istället för att använda skådespelare har man lagt ner ett enormt jobb på att casta lokalt. Inte bara människor med rätt dialekt och bakgrund utan även tillräckligt med karisma för att själva skådespeleriet blir överflödigt. Detta räcker gott och väl för att skapa en känsla av genuinitet. Och Peter har inte behövt känna sig tvingad till att använda de skakiga kameror som plågat den här typen av filmer. Det är faktiskt riktigt vackert på sina ställen.

Man kan även dra paralleller till filmer som Moonlight. Den typ av coming of age film där inte ens person fått blomma ut, utan istället knådats ihop till en person som miljön dikterat.

Det hade varit spännande om själva filmen Goliat hade lika mycket karisma som dess karaktärer. Man hade inte behövt gå full Snatch. Bara lite mer attityd för att lyfta sig än mer ur Sveriges flora av socialrealism.

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.