Hail, Caesar!

När man närmar sig Oscarsgalan finns väl inget mer passande än en karikatyr av det gamla studiostyrda Hollywood som fortfarande ger guldgubbarna sin glans och existensberättigande. Och ingen är väl mer lämplig att kludda ihop karikatyren än genierna Coen.

Denna film om en studiochefs troskris samtidigt som han måste jonglera kidnappade stjärnor och snokande skvallerpress plockar fram mycket av det bästa från sina skapare. Framför allt är det en film som passar in i samma universum som många av deras tidigare filmer. Kanske inte så mycket deras Oscarsbelönade våldsfilmer, men väl den popkulturella resan genom 1900-talet från 30-talets radiostjärnor, 40-talets frustrerade manusförfattare, 60-talets singer-songwriters och kanske 90-talets livsnjutare. Alla dessa och A Serious Man är likartade till sin natur med en krisande man på jakt efter att förstå sin plats i en förvirrande värld. Det är en bra bas för en historia med momentum och färgsprakande biroller.

Filmen utspelar sig i mitten av 50-talet och som så många gånger förr utgår Coen från en klassisk noirestetik med en voiceover-ackompanjerad introduktion där en starlet räddas från skandal via ett par mutade poliser. Josh Brolin känns naturlig som den hårdkokte noirhjälten Eddie Mannix, vilket också är ett kul sätt att porträttera den auktoritära filmproducenten.

På spektakulära sätt vävs scener från andra genrer inom epoken in i handlingen och tonen anpassar sig ständigt. Det är ändå en konsekvent känsla att man gör både parodi och hyllning på samma sätt som man gjorde med Llewyn Davis. Scenerna är fantastiskt välproducerade och underhåller av egen kraft men behövs egentligen inte för handlingen. Det är mest en bakgrundshistoria för att visa att de bortskämda stjärnorna som Mannix håller efter faktiskt gör något för att förtjäna sin status. Och än viktigare är det kanske som bakgrund till Mannix tvivel på om det är värt stressen och de uppoffringar som han gör.

tatumhailcaesar

Varje scen är underhållande med fyndig humor in i minsta replik eller blick, samtidigt som det finns en komplexitet i övergripande teman. Det gör att det är en ren ytlig njutning att se filmen samtidigt som det finns en trygg förvissning att den kommer växa för varje gång den ses om. Det här är något Coen ofta lyckas med, främst i The Big Lebowski och ovan nämnda A Serious Man.

Religion och politik knyts ihop med Hollywood och Mannix själv på flera plan. Främst genom Clooney som stockholmssyndromas av både stalinister och urkommunisten Jesus. Att Hollywood drivs mer gammeltestamentligt blir en självbevarelse som skyddar de svagsinta stjärnorna från sig själva. Mannix dras med så svåra skamkänslor både i sin yrkesroll och sin familjeroll att han inte ens kan ta upp dem i bikten, utan denna fastnar hela tiden i något trivialt. Insikten han når om balansen i livet och vilken fadersgestalt han behöver vara är förväntat absurd och taggig. Ändå slutar det hela i en mer munter ellips än den jämförbara A Serious Man.

Filmen motiverar att Hollywood är och skall vara en drömfabrik som kämpar för att skydda drömmarna från alltför mycket substans. Det känns otroligt passande att Patrick Fischler dyker upp som en av manusförfattarna då han är en vandrande referens till David Lynch Hollywood-mardröm. Här är det dock inte tal om någon mardröm utan tvärtom en ohämmad hyllning till drömfabriken. Till och med den tragikomiska tråden med Ralph Fiennes som tålmodig men frustrerad kvalitetsregissör känns gladlynt trots att den berättar om ett paradigmskifte från skådespelare till säljande stjärnor. Det är ju en karikatyr, men det är slående hur många fler dimensioner en importerad skådespelare som Fiennes har jämfört med inhemska affischnamn som Scarlett Johansson och Channing Tatum. Och hur oemotståndligt underhållande de ändå är.


Detta var månadens Filmspanarfilm, som valdes av undertecknad. Gå in och se om filmen har hunnit blomma ut till det mästerverk den är även hos de andra:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).