Hell or High Water

Första steget för att göra Amerika bäst igen är naturligt nog att återuppväcka westerngenren i modern kostym. Årets Filmspanarfilm på Stockholm filmfestival fångar mycket av det moderna USA:s sökande efter en enklare tillvaro.

Det talas ofta om modern western (Apflickorna?) men sällan har man lyft westerntropes så direkt moderniserat som här. Från första stund etableras klassiska westernscenariot med  bankrånare i en liten stad med låga hus längs en main street. De hänger på lokala saloonen/burgarhaket och jagas av uppbåd och Texas Rangers, kompletterat med shootouts i präriens klippformationer. Det är inte bara westernteman eller estetik utan direkt översatta visuella motiv. Det är tonsäkert och väldigt medvetet om att man åkallar en nationell självbild som är högaktuell efter förra veckans presidentval, där inget problem är större än att en rejäl karl kan lösa det med sin pistol och bronco.

Tidigare var de små bankerna representanter för småstadens invånare när de föll offer för rånare. Nu ersätter de kallhamrade exploatörer som illvilliga skurkar. Det är förstås en förskjutning som blivit vanlig efter finanskrisen, men det brukar vara de feta katterna på Wall Street som får klä skott för bankirondskan. Att det nu transplanteras till den lokala banken i västra Texas skakar om konflikten så det inte är så enkelt som att östkusteliten suger ut landets hjärta. Det kapitalistiska systemet är så ruttet att det spridit sig hela vägen ned i rötterna.

hellhighwater2

Filmen är övertydlig med detta budskap om den självständiga mannen som tar sin pistol och sin bensinslukande hingst och återtar makten. Det blir ändå en lite mindre trubbig hammare som bultas i huvudet än i filmer som Killing Them Softly och The Big Short. Föraktet för den institutionella kapitalismen är bara en del av återtagandet av en förlorad identitet. Det är alltid intressant att se den sortens nationalism och just nu kan det ge ett välbehövligt perspektiv på fenomenet. Och mitt i filmens cowboypornografi vänds det hela på huvudet med perspektiv från de som oåterkalleligen berövats sin identitet.

Det skaver förstås lite med good ol’ boys i alla roller. Rasism ursäktas gladeligen som hårt men hjärtligt. Den som blir utsatt antyder förvisso att det smärtar och det används konstant för att demonstrera maktförhållandet. Att rasistgubben till slut visar tydligt att han hyser varma känslor för sin partner blir ändå en ursäkt som får stå oemotsagd. Huruvida den underliggande värmen är ömsesidig lämnas obesvarat. Det är inte en värld för svaga förlorare, utan bara riktiga amerikanska män. Filmen är ändå medveten om att framtiden inte är deras men några visioner finns knappast. Det är väl ganska typiskt att en film om det aktuella samhällsklimatet är en trygg blinkning till forna tiders filmer och outlaw-soundtrack.


Detta var månadens Filmspanarfilm. Hoppa vidare till de övriga och läs deras betryggande ryggdunkningar:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Intressant om Bridges ständiga rasistiska kommentarer till och om sin kollega (för de var rasistiska). Jag minns att jag noterade dem, och hajade till, men att jag tänkte att inte kan väl han verkligen mena allvar, och det måste sagt med nån sorts glimt i ögat.

    • Carl

      Om det nu finns en skillnad.

    • Han får väl för fan ta ett skämt!⸮
      Kändes mig fullt upptagen att föröka avkoda folks skratt under Bridges charmiga skämtande :S

  • Sofia

    Välskrivet och -analyserat som vanligt. Din kommentarer får mig att fundera på Jeff Bridges relation till sin partner och det faktum att filmen egentligen aldrig riktigt tar tag i känslans som påminner om klassikern “Några av mina bästa vänner är mexikaner…”

    Sedan blir jag också lite nyfiken på beskrivningen av banker/bankirer/kapitalister genom filmhistorien. Påminns bla annat om Mr Potter från It’s a Wonderful Life. I Hell or… blev det lite ambivalent kan jag tycka med den lilla banken som samtidigt suger ut sina ännu mindre kunder.

    • Carl

      Panik (1939) har väl rätt balanserade porträtt av judiska bolsjevikbankirer. Kan inte vara långt borta att vi kommer dit igen.

  • Fiffi

    Finfin text Carl! Riktigt bra analyserat, alla delar av filmen inkluderat. Du lyckas sätta tangentbordsfingrarna på allt det där jag kände men inte fattade varför och hur :)

    • Carl

      Tackar!