Jag, Daniel Blake

Det är tydligen inte bara i Sverige som man måste vara frisk som en nötkärna för att driva förhandlingar mellan doktorn, försäkringskassa och arbetsförmedling om man är för sjuk för att jobba. Ken Loach har gjort en brukligt besviken film om detta och vann sin andra guldpalm för besväret.

Det är lätt att ryckas med i filmer om människor som malts ned av arbetslivets kvarnar. På senare år har filmer som Två dagar, en natt och Min pappa Toni Erdmann slagit an dessa teman som en adrenalininjektion i hjärtat. Det finns en växande insikt och panik kring ett ekonomiskt system som mitt bland avindustrialisering och digitalisering inte lyckas göra arbetet skonsammare för människan. Den enorma apparat som skall hantera de mänskliga resurserna är konstruerad som en maskin för att minska onödigt svinn i processen och fungerar inte riktigt som Ken Loach önskar. Med fullständig avsaknad av subtilitet presenterar han sina idéer genom att rollfigurerna får skrika ut dem. Det är inte alltid en svaghet när det rör sig om breda problemformuleringar och synsätt, men det blir ensidigt och klumpigt när det är så begränsat som myndighetsutövning. Utan att gripa tag genom foto eller musik är det filmens asfaltsnära historia och skådespel som skall borra sig in i hjärtat. Innan förtexterna rullat klart har hela filmens syfte presenterats koncist och sedan står den där och stampar utan att riktigt komma någonstans.

Istället för att gräva djupare i en sjuk myndighetsapparat som är mer intresserad av att stoppa snyltare än att hjälpa behövande så glider historien iväg till en mysig kompisromans mellan den gamle sjuka snickaren och en arbetslös ensamstående tvåbarnsmamma. Hennes desperation och skuldkänslor över att inte kunna ta hand om sina barn är hjärtskärande och Hayley Squires bär filmen tills den går vilse i en alldeles för ytlig prostitutionshärva. Loach har ett rykte att inte alltid ha det största intresset för sina kvinnliga karaktärers upplevelser och det här förbättrar inte den bilden nämnvärt. Däremot brister även gubbens historia då hans uteblivna desperation underminerar en hel del av filmen. Han förvägras sin sjukpenning, men han har det aldrig särskilt knapert.

Dave Johns har en autenticitet i titelrollen, men att kännas äkta är inte alltid tillräckligt för en skådespelare. Istället känns prestationen ibland som om någon dragit fram en kamera och bett honom vara naturlig. Sådär som det blir på en hemvideo när man självmedvetet försöker spela sig själv. Å andra sidan befinner sig den stackars Daniel Blake i en främmande situation där han hela tiden ligger steget efter och obstinat har klackarna i marken från första stund då han bestämt sig att allt är svårt. De gånger han faktiskt dansar efter systemets pipa som via en livstrött handläggare lägger krokben för honom lyser filmen genom att både vara tragikomisk och frustrerande i sin verklighetsnära skildring.

I dessa stunder tvingas till och med jag som inbiten pappersvändare att ifrågasätta myndighetens fyrkantiga bemötande. Tyvärr hojtas det vidare och tålmodiga myndighetsutövare förvandlas till ondsinta underhuggare som tar ut en mobbares dåliga självkänsla på de svaga individer de är satta att hjälpa. Någonstans här och i bidragstagarens falska stolthet har filmen något att säga, men det känns mer populistiskt än konstruktivt. Att Daniel Blake hyllas som en hjälte av de försupna och distanserade kan ses som ironi men självbilden hos den hederlige arbetaren som har rätt till hjälp är ändå nödvändig för att filmen skall hålla ihop. Och den gör ju det, även om den brittiska upprorstonen inte går hem på den här bloggen.


Detta var månadens Filmspanarfilm. Gå in och läs de andras storebrorshatande hyllningssånger:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Fiffi

    Det blev en trea i alla fall, jag hade nog gissat på lite lägre ;) Så du gillar inte brittisk upprorston? Aldrig, eller är det bara just denna film som inte riktigt gick hem?

    • Carl

      Det är lätt hänt att man bara lyfter det negativa när man utgår från högre förväntningar och omringas av hyllningar.

      Jag gillar Hunger, men den känns mer kontinental i sin stil. Jag förknippar den brittiska stilen med punk och huliganer. Och det är inte min smak.

      • Bättre än Pride då?

      • Carl

        Jag undvek att nämna Pride för den känns så mycket varmare. Jag blev berörd av all svulstig solidaritet i den. Sådant biter lättare på mig än arga individer (tror den här meningen fungerar oavsett syftningsfel).

  • Du skriver att Daniel aldrig har det särskilt knapert. Nu sålde han ju faktiskt alla sina möbler för att klara sin ekonomi, var det inte så?

    Den där avsaknaden av subtilitet upplevde jag nog endast mot slutet….
    *
    *
    **** Spoiler ****
    *
    *

    Typ hans klottrande, som inte kändes som nåt karaktären skulle göra. Och så Katies tal i kyrkan som inte riktigt heller kändes som nåt som karaktären Daniel skulle skriva. Men det var nog bara dessa saker.

    • Carl

      Möbelförsäljningen var rimligtvis för att täcka upp hål i ekonomin, eller så hade han ett överflöd av möbler. Kanske skalade han bort några möbler som påminde om hans fru, nu när han är redo att gå vidare med Katie (om man vill spekulera vilt om saker som inte direkt finns i filmen :) ).

      Jämför med hur Katies fattigdom etableras genom saker hon inte kan betala. Det är oerhört mycket starkare än att han säljer av ett par Billy.

  • Sofia

    Visst, den var övertydlig men för min del funkade den ändå väldigt långt ändå. Den här arbetarupprördheten som du beskriver, känns det inte som att kritiken flyttats från okänsliga och utsugande arbetsgivare till den ekonomiska strukturen och, som i det här fallet, ett fallerat välfärdssystem. Men jag kan hålla med om att tjänstemännen kändes väldigt fyrkantiga. En nidbild eller en konsekvens av NPM?

    • Carl

      Det är förstås intressanta frågeställningar, men inget som jag tycker att den här filmen behandlar särskilt väl. Jag stör mig på hur populistiskt och spekulativt det blir när man misstänker att systemet skulle vara medvetet konstruerat för att få folk att ge upp. Som om det just fanns en utsugande skurk någonstans på toppen av skattepengaberget. Å andra sidan är kanske det jag uppskattar lika sneda förenklingar.