Jag, Daniel Blake

Det är tydligen inte bara i Sverige som man måste vara frisk som en nötkärna för att driva förhandlingar mellan doktorn, försäkringskassa och arbetsförmedling om man är för sjuk för att jobba. Ken Loach har gjort en brukligt besviken film om detta och vann sin andra guldpalm för besväret.

Det är lätt att ryckas med i filmer om människor som malts ned av arbetslivets kvarnar. På senare år har filmer som Två dagar, en natt och Min pappa Toni Erdmann slagit an dessa teman som en adrenalininjektion i hjärtat. Det finns en växande insikt och panik kring ett ekonomiskt system som mitt bland avindustrialisering och digitalisering inte lyckas göra arbetet skonsammare för människan. Den enorma apparat som skall hantera de mänskliga resurserna är konstruerad som en maskin för att minska onödigt svinn i processen och fungerar inte riktigt som Ken Loach önskar. Med fullständig avsaknad av subtilitet presenterar han sina idéer genom att rollfigurerna får skrika ut dem. Det är inte alltid en svaghet när det rör sig om breda problemformuleringar och synsätt, men det blir ensidigt och klumpigt när det är så begränsat som myndighetsutövning. Utan att gripa tag genom foto eller musik är det filmens asfaltsnära historia och skådespel som skall borra sig in i hjärtat. Innan förtexterna rullat klart har hela filmens syfte presenterats koncist och sedan står den där och stampar utan att riktigt komma någonstans.

Istället för att gräva djupare i en sjuk myndighetsapparat som är mer intresserad av att stoppa snyltare än att hjälpa behövande så glider historien iväg till en mysig kompisromans mellan den gamle sjuka snickaren och en arbetslös ensamstående tvåbarnsmamma. Hennes desperation och skuldkänslor över att inte kunna ta hand om sina barn är hjärtskärande och Hayley Squires bär filmen tills den går vilse i en alldeles för ytlig prostitutionshärva. Loach har ett rykte att inte alltid ha det största intresset för sina kvinnliga karaktärers upplevelser och det här förbättrar inte den bilden nämnvärt. Däremot brister även gubbens historia då hans uteblivna desperation underminerar en hel del av filmen. Han förvägras sin sjukpenning, men han har det aldrig särskilt knapert.

Dave Johns har en autenticitet i titelrollen, men att kännas äkta är inte alltid tillräckligt för en skådespelare. Istället känns prestationen ibland som om någon dragit fram en kamera och bett honom vara naturlig. Sådär som det blir på en hemvideo när man självmedvetet försöker spela sig själv. Å andra sidan befinner sig den stackars Daniel Blake i en främmande situation där han hela tiden ligger steget efter och obstinat har klackarna i marken från första stund då han bestämt sig att allt är svårt. De gånger han faktiskt dansar efter systemets pipa som via en livstrött handläggare lägger krokben för honom lyser filmen genom att både vara tragikomisk och frustrerande i sin verklighetsnära skildring.

I dessa stunder tvingas till och med jag som inbiten pappersvändare att ifrågasätta myndighetens fyrkantiga bemötande. Tyvärr hojtas det vidare och tålmodiga myndighetsutövare förvandlas till ondsinta underhuggare som tar ut en mobbares dåliga självkänsla på de svaga individer de är satta att hjälpa. Någonstans här och i bidragstagarens falska stolthet har filmen något att säga, men det känns mer populistiskt än konstruktivt. Att Daniel Blake hyllas som en hjälte av de försupna och distanserade kan ses som ironi men självbilden hos den hederlige arbetaren som har rätt till hjälp är ändå nödvändig för att filmen skall hålla ihop. Och den gör ju det, även om den brittiska upprorstonen inte går hem på den här bloggen.


Detta var månadens Filmspanarfilm. Gå in och läs de andras storebrorshatande hyllningssånger:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).