Jätten

Är Johannes Nyholms långfilmsdebut ännu ett inlägg bland alla diskbänksrealistiska ångestfilmer? Eller är det en högbudget fantasy som glider på Game of Thrones vågor?

Jätten skavde redan från start hos mig. Fotot är väldigt likt Äta, sova, dö och det är faktiskt samma filmfotograf (Johan Lundborg). Inte ett foto jag är överförtjust att återse. Min känsla är att Johan vägrar fokusera bara för att jävlas med mig. För jag är ganska säker på att han kan fokusera. 

Dock tar det inte lång tid innan den sprakande personkemin mellan den missbildade Roland Rikard (Christian Andrén) och hans gubbkompis Rikard Roland (Johan Kylén) lyckas distrahera mig från fotot. Johannes är väldigt duktig på att snabbt kunna styra upp en sorglig scen mot en fin och humoristisk. Utan att någon utav känslorna förtas.

För det hade lätt kunnat bli misärporr. Roland har en hel drös med jobbiga skavanker. Missbildning, synproblem, autism och dessutom en frånvarande mamma som han längtar otroligt mycket efter.

I slutändan är Jätten allt annat än misärporr. Johannes lyfter vänskap, humor och glädje i miljöer som boule-planer och gruppboenden. Miljöer vi är vana att se, men inte på film. Musiken, skriven av Björn Olsson, är även den otroligt bra. Speciellt den westerninspirerade slingan som kan kännas igen från Johannes genombrott Las Palmas

Likt mockumentärer och found footage film är det ganska lätt att störa sig på fotot  men så fort man vant sig är det faktiskt ett ganska effektivt sätt att berätta på.


Här kan du läsa vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen:

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.