Kumiko, the Treasure Hunter

Kumiko vantrivs med sitt liv i Tokyo och blir besatt av att hitta en nedgrävd skatt i Minnesota. En film som gjord för Stockholms filmfestival med en mashup av Asian Images och American Independents.

Blandningen av småskalig quirky japansk film och mörk amerikansk indiekomedi är chockerande lyckad. Båda delarna känns fullständigt trovärdiga representanter för sin respektive filmtradition. Inget är nödvändigtvis realistiskt men ändå välbekant. Detta är en lysande förutsättning för historien som kretsar kring Kumikos oförmåga att se skillnad på verkligheten och Coen-brödernas Fargo.

Rinko Kikuchi tar sig an den svårt deprimerade och verklighetsfrånvända Kumiko med mestadels sorg och tystnad, men också med nyfikenhet och ett driv som smittar. Hon börjar som en lite udda enstöring som är ovillig att lägga ned lika mycket energi som alla andra för att hålla uppe en fasad, men blir snart en tragisk figur som tappar greppet allt mer. Tack vare det filmuniversum hon vistas i när hon hoppar från en japansk film till en amerikansk indiefilm så är det lätt att bortse från det tragiska och bara roas av hennes egenheter.

Filmen vältrar sig i det mörka eländet men återvänder hela tiden till att ta det med en munter klackspark. Att David Zellner är influerad av Coen-bröderna är uppenbart men humorn kommer mer från situationer än stora rollfigurer. De välvilliga Minnesota-borna ställs inför en vanvettig främling vilket drar åt Borat-hållet med skämskuddehumor. Men det är hela tiden värme i humorn, samtidigt som den tragiska underliggande historien är ständigt närvarande.

Det glider Zellner ur händerna mot slutet, men inget kan förstöra minnet av en nudelätande Bunzo.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).