Legenden om Tarzan

Liansvingande matinéäventyr kan kännas lika passé som Leopold II:s kolonialstyre. Tur att man kan piffa upp den gamla klätterapan Tarzan till att bli 1800-talssamhällskritisk exploitation.

I marknadsföringen och den lilla entusiasm som skönjats inför filmen verkar allt handla om att Alexander Skarsgård pumpat upp sig till en belgisk blå som bistert svingar sig runt i (ej ännu belgiska) Kongos djungler. Eventuell handling ter sig sekundär till denna halvnakna lekamen. Det är ju ett koncept som bevisats gångbart i Magic Mike XXL, men där hade man roligt och dessutom en föregångare som faktiskt var en riktig film med handling och mening.

Skaparna till Legenden om Tarzan verkar ha missat det där att det måste finnas en första film för att man skall göra en blek uppföljare. Man skall väl vara tacksam för att slippa ännu en skapelseberättelse om hur superhjälten Tarzan blev till och sedan skapade sin täckmantel Lord Greystoke. Egentligen är det väl något av En prinsessas dagbok över ursprunget, men i vampyr-Erics skepnad är det inget tvivel om att det är mer en djungelavenger. Kan vi hoppas/rädas crossover med kommande Black Panther?

Det finns naturliga beröringspunkter med underskattade The Lone Ranger, som också var ett otidsenligt matinéäventyr som hade svårt att hitta relevans och vettig balans mellan underhållning och ursäktande allvar. Där lyckades man ändå, tack vare Gore Verbinskis känsla för hisnande äventyr och stora actionsekvenser med både fart och humor. David Yates har valt en helt annan riktning för Tarzan, som knappt har en hisnande actionsekvens och definitivt ingen humor. Margot Robbie försöker desperat med näbbiga one-liners och Samuel L. Jackson gör någon sorts parodi på en sidekick man föreställer sig i blackface när det begav sig. Möjligen är det försök till humor, men roligt är det inte.

Exploatering av vildmarken och hänsynslös jakt på elfenben är  icke-frågor

Om det finns något utöver Skarsgårds välsvarvade kropp som filmen bryr sig om så är det en märklig historierevisionism om slaveriet i Kongostaten. Om det var något som var lite svårsmält i The Lone Ranger så var det att man behandlade folkmord på amerikanska indianer i något som annars var en skojfrisk actionkomedi. Där gick det ändå för att man verkligen satte en näve i magen på tittaren genom att visa den omskakande slakten. Här väljer man att ändra runt lite i historien så att det inte känns äkta samtidigt som det är något mer aptitligt än verkligheten. Framför allt struntar man helt i den naturkoppling som just Tarzan symboliserar. Exploatering av vildmarken och hänsynslös jakt på elfenben är  icke-frågor i filmen trots att flera scener ödslas till att etablera dem.

Möjligen var det nödvändigt att helt fokusera på mänskliga missförhållanden för att kunna kila in Jacksons rollfigur i filmen, men intrycket är att författarna varken litar på tittarna eller sig själva och gripit tag i ett slaveritema som är okomplicerat och okontroversiellt. Möjligen skall det släta över den något problematiska hanteringen av de svarta birollerna. Eller så blev det förvirrande att behandla alla antropomorfa rejects från Apornas planet och Lejonkungen som djur.


Detta var månadens Filmspanarfilm. Se om de övriga var mer imponerade av Skarsgårds sexpack:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Fiffi

    Det blir nästan lite otäckt när man ser alla nollorna i budgeten du angivit till höger. Synd att det inte gick att utnyttja pengarna lite bättre på effekterna.

    • Carl

      Ja, synd att man slösar så mycket pengar på visionslösa filmer.

  • Sofia

    Är förstås helt enlig med din inställning till och betyg på filmen. Om
    inte annat borde väl Tarzan himself ha reagerat betydligt mer
    vagnslasterna med elfenben? Och ja, historierevisionismen smakade allt
    sämre ju mer man läste på.

    • Carl

      Möjligen kan filmen betraktas som framgångsrik ur upplysningsperspektivet om den får tittaren att läsa på. Det är klent fotfäste på ett sådant argument, men det är kanske inte helt osant.

      • Sofia

        Visst kan det finnas en viss fördel i det perspektivet. Å andra sidan blir då tom folk som Erich von Däniken en slags folkupplysare per kringelikrokiga omvägar.