Love & Friendship

Jane Austen, SF-smultronställets Stan Lee, är synonym med mainstreamkostymdrama efter flertalet filmatiseringar. Än större har kanske det indirekta inflytandet varit med moderna varianter på pladdrigt skärskådande av regelstyrt socialt spel, t.ex. genom mästerverk som Clueless och Metropolitan. Den senare var debutfilm för Whit Stillman och förväntningarna är naturligt höga när cirkeln sluts med en ren Austen-kostymfilm.

Historien om den manipulerande aristokratänkan Lady Susan känns välbekant men ändå beskare än ett vanligt romantiskt kostymdrama. Huvudpersonen är den som ritar upp egocentriska planer utan minsta hänsyn till alla korrekta och godhjärtade figurer runt henne. Konventionen kräver väl att det här perspektivet filtreras genom en stand-in för publiken men här trycks alla sådana åt sidan och blir brickor i Susans sociala spel. Whit Stillman har alltid haft en förkärlek för dessa obekymrade narcissister som med näbbar och klor försvarar sin sociala position som ständigt hotas. De brukar dock vara mer motvilligt älskvärda än Kate Beckinsales Lady Susan, som inte har några försonande drag.

Detta är inte nödvändigtvis ett problem för filmen då Susans position verkligen är utsatt och kräver desperata handlingar. Utan sin makes pengar och position står allt hennes hopp till att utnyttja släkt och vänner tills de tröttnar på henne eller tills hon hittar en ny man som kan försörja henne. Med sitt utseende och diaboliska charm som enda tillgångar är tiden begränsad och hon är inte alls så klipsk som hon ger sken av. Det är en oromantisk syn på en social struktur fylld av sympatiska figurer som inte förtjänar att bli offer för Susans illvilliga ränker. Krocken mellan deras påtvingade korrekta bemötande och Susans genomskinliga men obevekliga manipulerande är hysteriskt rolig och välts än mer på ända av den fullständigt genomkorkade men gladlynta Tom Bennett. Hans utomjordiska distans till verkligheten är lite Hey Baberiba-kungen, men han är en frisk kontrast mot Beckinsales cyniska intrigerande.

Det är trots allt ingen perfekt film och bristen ligger i formatet. Austens epistolära novell som filmen är baserad på berättas genom brevkorrespondens. Stillman har valt att integrera mycket av detta i filmens struktur så flertalet av de mer dramatiska eller framåtdrivande händelserna inträffar mellan scener och återberättas av en rollfigur till en annan. Det kan vara ett fiffigt format om man vill leka med relativa sanningar och skiftande perspektiv, något som t.ex. Hong Sang-soo gjort en hel karriär på. Här används inte formatet för någon uppenbar vinning utan gör bara att filmen känns upphackad och ryckig. Att skippa de händelserika scenerna känns anpassat för teaterscenen, vilket ofta är känslan med Stillmans filmer men sällan är till den nackdel det är här.

Eventuella brister i tempo och berättarstil vägs ändå upp av Kate Beckinsales främsta rollprestation sedan The Last Days of Disco och ständigt skrattframkallande manus.


Ett antal Filmspanare har också sett denna pärla. Se om de också satt och slog sig på knäna i förtjusning:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).