Min pappa Toni Erdmann

Det är inte ovanligt att jag blir lyrisk över en s.k. festivalfilm och rekommenderar den exalterat till personer som förblir oberörda. Men det här är en konstig film som ändå bör vara tillgänglig för alla. Alla som någon gång fått skämmas för en förälder eller haft prestationsångest och stressat över att bevisa att man är lika bra som man tror att alla andra är.

Filmen har en udda struktur för att vara en komedi, genom att vara smårolig i drygt två timmar för att till slut bryta ut i ett explosivt skrattcrescendo. Hela detta slut är genialiskt konstruerat genom att publiken leds genom tre distinkta känslomässiga frigörelser som tillsammans blir någon sorts katharsis. Det är en skicklig balansgång mellan drama och komedi där humorn får vara en nödvändig del av filmens klimax, vilket inte hör till vanligheten.

Sandra Hüller gör en enastående roll som den ständigt stressade och besvärade dottern och affärskvinnan Ines. Filmen kunde lätt vara en Robin Williams-film där den tokroliga gubbens mörka inre är det centrala temat, men här blir det mer en sidohistoria till Ines utveckling. Hüller hade en mindre roll i förra årets succé Amour Fou, vilket också var en observant obekväm skrattfest. Det är lockande att dra paralleller mellan den filmens skapare, Jessica Hausner, och Maren Ade som gjort Toni Erdmann. 70-talistkvinnor som gör knivskarp samhällsobserverande humor på tyska och uppmärksammas i Cannes. Det känns som en oväntad kombination och här finns alltså två samtidigt. Vem vinner guldpalmen först?

Filmens främsta fokus är på Ines enorma stress för att bevisa sin duglighet i en mansdominerad affärsvärld. Kostymgubbarnas kompetens är inte alltid glasklar, men de är bättre på att uppehålla en fasad av pondus och självsäkerhet. Det är många ögonblick av könsrelaterad besvikelse eller förnedring men också en yngre kvinnlig assistent som ser upp till Ines och tror att hon är lika säker som gubbarna. Gränsen mellan omgivningens begränsningar och krav och Ines egna är luddig men det står tidigt klart att det inte är hållbart att internalisera den sortens regelverk.

tonierdmann2

Ett stort tema i filmen är också kapitalismens nihilism och hur individerna får jobba för att hålla humanism på armlängds avstånd genom att inte ta något personligt ansvar för progressiva beslut med negativa mänskliga konsekvenser. Det hela berättas med en fin balans mellan det som uttalas när Ines ursäktar sig och det som observeras och kanske till slut sjunker in. Samtidigt är filmen allt annat än fördömande då den enda motpolen är en uppenbart instabil man.

En fråga som lämnas förhållandevis obesvarad är vad Toni Erdmanns syfte är. Vill han lära sin dotter en läxa för att hon kastar bort sitt liv? Eller vill han bara finnas i hennes liv men är oförmögen att göra det som sig själv? Svaret är oväsentligt men frågorna är ändå viktiga för föräldraperspektivet att vilja få avkomman att undvika ens egna dåliga sidor. När man väl inser sina brister så har man redan fört över dem på sina barn, vilket rimligtvis medför en otröstlig ångest.

Det är möjligt att Toni bara är en kul figur som tillåts vara quirky snarare än galen och utnyttjar det för att frigöra sig från sociala regler. Han skulle gott kunna dyka upp i en värld skapad av Quentin Dupieux, men befinner sig istället i en närmast diskbänksrealistisk omgivning. Det finns onekligen något olämpligt i en person som inte accepterar sitt barns frigörelse, men det värmer ändå själen att Toni vill rädda Ines från att ta kål på sig själv. Och det görs med ohämmad tysk komik av Peter Simonischek. Toni påminner mycket om Borgman och Merde (Holy Motors och Tokyo!) men är inte direkt destruktiv som de tokarna. Istället är han lite svårfångat älskvärd, vilket gör att man än mer kan förstå att hans dotter retar sig extra mycket på honom eftersom ingen annan förstår vilken stress han skapar för henne. Mitt i all humor och samhällskritik finns den här grundade familjedynamiken som knyter ihop filmen och gör att den biter på alla plan.


En monumental film som denna måste beskådas från många vinklar. Exempelvis ett gäng Filmspanares:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).