Mission: Impossible – Rogue Nation

När vädret inte tillåter en berg- och dalbanetur på Gröna Lund är det tur att man kan få samma upplevelse på bio. Dessutom med Tom Cruise och ännu ett svenskt genombrott i Hollywood.

Med Mission: Impossible – Ghost Protocol lyckades Brad Bird ta tillbaka filmserien till den set piece-tunga action som Brian De Palma lyckades med i första filmen. Manus höll kanske inte alltid högsta klass men ingen glömmer Tom Cruise flängande utanpå Burj Khalifa och det suger till i magen vid blotta tanken. Glädjande nog fortsätter Christopher McQuarrie på det inslagna spåret med storslagna actionsekvenser.

McQuarries förra film (Jack Reacher) var kanske ingen dundersuccé men innehöll en av de bästa biljakterna sedan Popeye Doyle drullade runt i New York. Den här konsten utvecklas ytterligare i Rogue Nation med motorcykeljakter som känns ända in i benmärgen. Det känns lite som att man förnedrar John Woo genom att knyta an till andra filmens tvåhjulingsaction, men det är fint med kontinuitet när man tidigare etablerat att Ethan Hunt är vass bakom styret.

Mellan de stora stunten finns en spionhistoria som inte gynnas av för mycket analys. Det är ett så snurrigt och tunt manus att man ofta lider med etablerade skådespelare som Cruise när han tvingas uttala gräsliga repliker. Filmserien (och tv-serien) har alltid haft ett problem med överdrivet bekväm teknologi, t.ex. de otroligt verklighetstrogna ansiktsmaskerna med tillhörande röstförvanskare. Nu har man kommit så långt att nästan varje scen har någon sorts magisk manick som verkar framtagen av Gandalf på USS Enterprise just för den situation som de råkar hamna i. Förklaringen är ofta att något snille förutsett den exakta händelsekedjan i tjugo steg, vilket knappast gör det hela rimligare. Allt detta är väntat i denna femte film och om det stör så har man gått in i fel salong.

Det som verkligen överraskar är vilken stor roll Rebecca Ferguson har. Hon är inte bara där som alibisidekick till Tom Cruise, vilket man hade väntat efter hur det fungerat i tidigare filmer. Ferguson har sin egen historia och är aktiv genom hela filmen. Det som drar ned hennes stora genombrott är väl att det talas svenska eftersom Jens Hulténs buse från Farligt förflutet också har letat sig in i filmen. Och deras supersvenska namn Ilsa Faust och Janik Vinter är än svårare att acceptera.

Andra förbättringar i rollfördelningen är att Jeremy Renner mest får interagera med Alec Baldwin, som han har bra träig kemi med. Renners samspel med Tom Cruise var inget vidare i Ghost Protocol, så det var ett smart sätt att ändå behålla rollfiguren utan att förstöra även denna film. Simon Pegg går i motsatt riktning och livar upp fler scener med Cruise. Det är ett stort ansvar att vara den enda källan till comic relief, men det är förstås inga problem för Pegg även om det börjar lite skakigt.

I ett större perspektiv är det ändå mycket som är välbekant. En myndighet som måste försvara sitt existensberättigande i en modern värld inför en massa politiker var tråkigt redan i Skyfall. Man har även vävt in en operascen à la Quantum of Solace, men gör något mycket mer med den. Under den långa scenen byggs spänningen mot ett väntat klimax som också blir filmens höjdpunkt. För att hålla kvar vid detta återanvänds sedan de välkända tonerna från Nessun dorma i filmmusiken.

Möjligen är det medvetna blinkningar för att demonstrera att Mission: Impossible har tagit över Bonds roll i filmvärlden. Det är svårt att föreställa sig att Sam Mendes kommer kunna skapa mer energi än Christopher McQuarrie eller att Daniel Craig någonsin kommer ha ett uns av den karisma Tom Cruise har, men de får gärna motbevisa mig snart med Spectre.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).