Mistress America

Noah Baumbach är en av de främsta cynikerna i den amerikanska indiefilmen. Det är väl tur för honom att han är tillsammans med Greta Gerwig som främst lever på en naivt sorglös filmpersona. När dessa två till synes motsatta stilar möttes i Frances Ha blev resultatet bådas största framgång. En sådan synergi för detta paret är nästan för bra för att vara sann i ljuset av den hipsterironiska cynism som i alla fall Baumbach representerar. Baumbach har ju redan gjort succé i år med 40-årskrisande While We’re Young och det finns onekligen vissa kopplingar till Mistress America. Även här handlar det om åldersförvirring och blottläggande av andra generationers brister, men något decennium yngre eftersom det är 80-talisten Gerwigs berättelse.

Till skillnad från den något ångestfyllda Frances Ha som inte vill bli vuxen så spelar Gerwig nu en målmedveten idéspruta som känner sig långt mer framgångsrik än hennes omgivning vill erkänna. Det finns dock uppenbara likheter i den charmigt obekymrade fritänkaren som inte vill rätta in sig i borgerliga mönster men som skärskådas och avslöjas som något av en bluff. I denna film får publiken till och med en företrädare i collegestudenten Tracy som lär sig både se upp till och se ned på sin blivande styvsyster. Den här förmågan att göra sina rollfigurer osympatiska som människor är mest utan att älskvärdheten försvinner är ett återkommande fenomen i filmerna men sällan så explicit som i denna film.

…dialogen känns besläktad med Whit Stillman

Det som gör att Mistress America sticker ut bland Baumbachs filmer är att den är konsekvent hysteriskt rolig. Det är kvick dialog med mängder av sylvassa detaljer, gärna som svepande bihang som avslöjar karaktärernas brister eller bitska humor. Den roligt smarta dialogen känns besläktad med Whit Stillman, som Gerwig arbetat med tidigare i Damsels in Distress. Man kan lätt föreställa sig Chris Eigeman leverera många av de självupptagna drygheterna som när Gerwig envisas med att betrakta sig som jämnårig med den 12 år yngre systern för att i meningen efter konstatera att systern omöjligen kan förstå vissa saker förrän hon växer upp.

Filmen bärs tydligt upp av Gerwigs förmåga att gestalta den roll hon själv har skrivit och de övriga tar bara rygg och följer med. Det är för mig okända ansikten i de flesta rollerna inklusive Lola Kirke i huvudrollen som har förekommit i filmer som Gone Girl och Another Happy Day utan att utmärka sig. Hon har en svår huvudroll här i skuggan av Gerwig som tar gott om plats i varje scen, men gör det med den äran. När styrkan är att överdrivna karaktärer ges djup när man får se dem från fler vinklar så skaver det lite här och där när små biroller aldrig får utrymme att bli mer än några billiga skämt. Det är ändå förvånansvärt få sådana detaljer som drar ned intrycket och istället förvånas jag över hur väl det fungerar att använda det trötta greppet med en omogen voice-over som skall leda tittaren till rätt slutsats. Kanske är det för att slutsatsen sitter trots att den förklaras i klarspråk, eller för att allt som leder upp till den är så fantastiskt underhållande och sinnet är inbäddat i sockervadd från ett överbehagligt soundtrack.


Detta var månadens Filmspanarfilm så gå in och se om de övriga sveptes med av denna välpaketerade filmglädje:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).