Pablo Neruda

Neruda

Det verkar som om poeten, kommunisten, tjejtjusaren och nobelpristagaren Pablo Neruda har fått en biopic.

Men så var det inte riktigt. Om man ska se den här filmen ska man absolut inte, som jag, gå in med inställning att lära sig lite mer om Neruda. Utan snarare förbereda sig på att bli uppsvept i Nerudas och Larraíns poesi och drunkna i Gael García Bernals mörka ögon.

Istället för att täcka hela Nerudas liv får man en rejäl slice of Nerudas life. Denna slice saknar dock både fokus och riktning. Jag fick känslan att Larraín bara plockat saker som han tycker är coolt och rört ner i denna gryta. Helt utan tanke på vad det gör för storyn.

Tyvärr känns det lite som att Larraín försökt imponera mer på Neruda än på oss dödliga. Nästan som om Larraín idoliserat Neruda så pass mycket att han inte vågat problematisera honom över huvud taget.

Jag har ingen aning om vad man vill säga med den här filmen och jag tror inte ens Larraìn själv vet det. Vissa delar är så himla kompetent gjorda att det blir frustrerande att det inte var en köttigare historia.

Larraín verkar vara en sucker för biopics. Vågar man hoppas på att Victor Jara är på kö? För det finns kompetens här. Det är det ingen tvekan om. Lite mer fokus hade inte skadat dock.


Vad tycker andra?

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.

  • Själv tyckte jag filmen framställde Neruda i ganska dålig dager men filmen blev inte bättre för mig för det.

    Vad tyckte du om den, i mina ögon, märkliga klippningen?

    • Kändes som om klippning var en av de grejorna som bara slängdes in utan någon tanke bakom för att imponera på Neruda. Sett en intervju med Larraìn nu i efterhand där han pratar om att det kändes som att han “var i Nerudas hus och lekte med hans leksaker”. Så det stärker bara mina känslor kring allt det här “konstnärliga” han kör med. Även western-grejerna ska tydligen vara för att Neruda gillade genren. Så, nästa gång tycker jag han ska försöka impa på istället för Neruda.

      • “var i Nerudas hus och lekte med hans leksaker”.

        Haha, det lät pretentiöst.

        Larraín körde förresten med samma stil på klippningen i No, så det är nåt han gillar. Har du sett Jackie? Och i såna fall, är det nåt som förekommer i den?

      • Carl

        Jag har inget minne av att just det i Jackie, även om den också är iögonfallande till stilen.

  • Lustigt, jag läser din text och tror att du ska hamna i en etta eller max tvåa men så drämmer du till med en trea! Är det det betyget du menar? :-D

    Tyckte nog som Jojje att filmen visade bra många negativa sidor hos Neruda. Narcissmen, mediakåtheten, otroheten, han framställs som en lirare som levde i lyx långt från arbetarklassen. Jag tror det fanns någon sorts kritik mitt bland hyllningarna, men jag vet inte säkert.

    • Det visades upp. Men det var ju inte som om tonen blev allvarligare i just de delarna. De spelades ju snarare upp som charmiga quirks som han hade. Men är uppenbarligen i minoritet att tolka det så.

      • Ja jag upplevde samma sak, du är kanske inte i minoritet ändå. Du har fina spaningar. Men det var mycket därför filmen var kass i mina ögon. Hans “quirks” var ju inte speciellt charmiga. Det kändes som att det var en hyllning med ett annat budskap dolt bland kulisserna hur orimligt det än låter. Sen var filmen seg och tråkig och det hjälper ju inte till direkt.

      • Carl

        Att han dissar sin fru för att snuska runt med ett gäng andra var väl inte direkt presenterat som något charmigt. Mer neutralt skulle jag påstå. Fast med ett poetiskt berättande som för mig skapade den där sköna känslan att verklighet och fiktion flyter ihop (vilket väl också blir direkt konkret mot slutet).

      • Agree to disagree!

      • Carl

        Ja, det beror väl lite på betraktaren om man tycker att det beteendet är småcharmigt i grunden. Du kanske tycker att Call Girl handlar om Geijers charmiga quirks. :)

      • Jag har en otrolig empatisk förmåga. Detta verkar skrämma dig lite?