Nightcrawler

I ett samtida Los Angeles där den lokala nyhetsbevakningen blodtörstigare än SVT:s regionala nyheter får en psykopat upp ögonen för denna möjlighet att slå mynt av sin hobby och möjligheten att göra kometkarriär öppnas.

Gyllenhaal fortsätter sitt framgångsrecept från Enemy, att spela flera roller samtidigt. Tyvärr klämmer han in allihop i rollen som Lou Bloom som då blir mer än lovligt spretig. Den socialt inkompetente tjuven som maskinellt repeterar självhjälpsfloskler utvecklas till en hotfull psykopat som läser av folk och manipulerar efter behag. Förvandlingen gör rollen mindre och mindre intressant tills han bara är en blek Patrick Bateman.

Det är inte bara rollerna som spretar utan även tonen i filmen. De flesta dialogerna är tråkigt bollande av siffror som vore det en lunchdiskussion på Handelshögskolan. Man lyckas gräva ned sig mer i köpslående än bespottade Killing Them Softly utan att egentligen kommentera på något mer än att pengar är hårdvaluta i dagens USA. Men allt som oftast glider dialogen över i någon sorts svart humor som skär sig med den pseudorealism som filmen rör sig i.

Den där övergripande realismen är märklig. Varken Lou Bloom eller skildringen av media är särskilt övertygande, men man håller sig ändå långt borta från den hyperrealism som annars är vanlig i satir. Tanken är väl att man är nära en verklighet som i sig är absurd när man sätter den i detta ljus. Ett intressant grepp är att man låter Lou vara en framgångsrik hjälte bl.a. genom uppmuntrande musik som förstärker hans genombrott på väg upp i världen. Det skaver lite i vissa scener, men det är roligt att man försöker göra något lite annorlunda.

Bilden av att avsaknad av mänsklighet är en god förutsättning för att göra karriär är däremot inte särskilt ny och det har gjorts bättre i både The Social Network och The Wolf of Wall Street. Det blir helt enkelt inte intressant att följa Lou Blooms väg från rånmördare till mediamogul, utöver att man hissar en liten varningsflagg för de som inte lyckas inom organiserat skolväsende. Snillet som läst sig full av kunskap på internet men inte klarat av att hålla sig inom ramarna för läroanstalterna visar sig sakna vissa sociala färdigheter.

Mediasatiren känns klumpigare men har ändå ett visst värde. Det känns fånigt när Rene Russo likt en Elysium-Jodie Foster skrockar ondskefullt och kräver mer blod och skräck i sina nyhetssändningar. Men att skräcken för home invasions är en vara som säljer är en realitet som är värd att syna. Tyvärr utforskas inte detta område mer än att det skapar en marknad för entreprenörer som Lou Bloom.

Oavsett innehållet så är det en visuellt underhållande film. Skildringen av Los Angeles gator följer filmer som Collateral och Drive med tilltalande Hollywood-estetik. Stänger man av ljudet och knäpper på soundtracket från någon av de filmerna så kan det bli en stor upplevelse.


Denna film var Filmspanarnas gemensamma film på Stockholms filmfestival 2014. Läs de andras recensioner och se om de lät sig charmas mer av psyko-Jake:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).