Nightcrawler

I ett samtida Los Angeles där den lokala nyhetsbevakningen blodtörstigare än SVT:s regionala nyheter får en psykopat upp ögonen för denna möjlighet att slå mynt av sin hobby och möjligheten att göra kometkarriär öppnas.

Gyllenhaal fortsätter sitt framgångsrecept från Enemy, att spela flera roller samtidigt. Tyvärr klämmer han in allihop i rollen som Lou Bloom som då blir mer än lovligt spretig. Den socialt inkompetente tjuven som maskinellt repeterar självhjälpsfloskler utvecklas till en hotfull psykopat som läser av folk och manipulerar efter behag. Förvandlingen gör rollen mindre och mindre intressant tills han bara är en blek Patrick Bateman.

Det är inte bara rollerna som spretar utan även tonen i filmen. De flesta dialogerna är tråkigt bollande av siffror som vore det en lunchdiskussion på Handelshögskolan. Man lyckas gräva ned sig mer i köpslående än bespottade Killing Them Softly utan att egentligen kommentera på något mer än att pengar är hårdvaluta i dagens USA. Men allt som oftast glider dialogen över i någon sorts svart humor som skär sig med den pseudorealism som filmen rör sig i.

Den där övergripande realismen är märklig. Varken Lou Bloom eller skildringen av media är särskilt övertygande, men man håller sig ändå långt borta från den hyperrealism som annars är vanlig i satir. Tanken är väl att man är nära en verklighet som i sig är absurd när man sätter den i detta ljus. Ett intressant grepp är att man låter Lou vara en framgångsrik hjälte bl.a. genom uppmuntrande musik som förstärker hans genombrott på väg upp i världen. Det skaver lite i vissa scener, men det är roligt att man försöker göra något lite annorlunda.

Bilden av att avsaknad av mänsklighet är en god förutsättning för att göra karriär är däremot inte särskilt ny och det har gjorts bättre i både The Social Network och The Wolf of Wall Street. Det blir helt enkelt inte intressant att följa Lou Blooms väg från rånmördare till mediamogul, utöver att man hissar en liten varningsflagg för de som inte lyckas inom organiserat skolväsende. Snillet som läst sig full av kunskap på internet men inte klarat av att hålla sig inom ramarna för läroanstalterna visar sig sakna vissa sociala färdigheter.

Mediasatiren känns klumpigare men har ändå ett visst värde. Det känns fånigt när Rene Russo likt en Elysium-Jodie Foster skrockar ondskefullt och kräver mer blod och skräck i sina nyhetssändningar. Men att skräcken för home invasions är en vara som säljer är en realitet som är värd att syna. Tyvärr utforskas inte detta område mer än att det skapar en marknad för entreprenörer som Lou Bloom.

Oavsett innehållet så är det en visuellt underhållande film. Skildringen av Los Angeles gator följer filmer som Collateral och Drive med tilltalande Hollywood-estetik. Stänger man av ljudet och knäpper på soundtracket från någon av de filmerna så kan det bli en stor upplevelse.


Denna film var Filmspanarnas gemensamma film på Stockholms filmfestival 2014. Läs de andras recensioner och se om de lät sig charmas mer av psyko-Jake:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Fiffi

    Attans, 2,5. Ja jag såg på dig efter visningen att det här inte riktigt var din grej (medans jag stod och klappade händerna som en annan fåne). Håller med dig om soundtracket, det var väldigt bra. Ska bli intressant att höra om det funkar lika bra utan bild ;)

    • Carl

      Det visuella var ändå helt klart det bästa. Det jag inte fattar är att alla tycker att Gyllenhaal är bäst i hela världen. Känns som Gosling innan Only God Forgives tog ned folk på jorden.

      • Fiffi

        Jag vet inte om han är bäst i hela världen men han är definitivt en av dom bästa på att välja ut rätt projekt att jobba med. Eller att _få_ rätt manus.

  • Niklas

    Tolkade det inte som att han rånmördade väktaren i inledningen, utan snarare slog ner honom och stal klockan.
    Håller med om att det blev lite för tydligt mot slutet, men resan dit var vansinnigt underhållande. Framförallt Jakes gradvisa förvandling från driftig entrepenör till fullblodspsykopat gjordes riktigt bra.

    • Carl

      En domstol kanske tycker att den semantiska skillnaden är mer signifikant än jag. Jag såg snarast en fullblodspsykopat som hittade sin plats samtidigt som han tog ledigt från psykopatandet en stund.

  • Henke

    Full poäng till din recension. Du fångar en hel del av det som skavde för mig också. Men jag lyfte nog upp skådespelarinsatserna och stämningen i filmen mer vilket gjorde att jag hamnade på ett klart positivt betyg.

    Jag hade hellre sett en bättre (renare) satir, eller en thriller med någon form av thrillerinslag… Nu fick vi bara följa Bloom via ett antal transaktioner. Risker för Bloom? Hinder att ta sig förbi? Konsekvenser? Intet.

    Musiken var väl tämligen hysterisk. Varför körde de hjältemusik hela tiden? Blev lite väl pretto där kan jag tycka.

  • Visuellt underhållande film, ja. Men den hade nog tjänat på att tona ner sig ett par snäpp, även om jag gillade satiren. Jag tycker Gyllenhaal är bra, och går alltid in till 100 procent (för att använda en cv-floskel), älskar honom i Prisoners, men här visar han upp en motsatt sida, det gillas.

  • Pingback: #SFF14: Nightcrawler (2014) | Jojjenito om #SFF14()