Om själ och kropp

De senaste åren har vi vant oss vid att det kommer den här sortens filmer från Ungern. Det är närmast socialrealistiskt, men med höga konstnärliga ambitioner och själsligt djup. Om själ och kropp ansluter sig till filmer som Skrivboken (The Notebook), Revolten (White God) och Sauls son och är en värdig utmanare till Ruben Östlunds Oscar.

Vad som börjar som en sval dramadokumentär om arbetet på ett småkorrupt slakteri i Ungern utvecklas via oväntade vändningar till en av de mest romantiska filmerna på senare år. Detta utan att lämna slakteriet med dess bloddrypande hemskheter. Att explicit visa upp de systematiska morden på fängslade kroppar är kontroversiellt i vilken film som helst, men här skär det sig extra mycket mot det fina mötet mellan två själar.

Den breda subtexten med inspärrade kor som karvas i bitar i kontrast mot harmoniska drömhjortar i ändlöst vinterlandskap överlappar fint mänskliga själar inspärrade i den fysiska verkligheten. Ildikó Enyedi lyckas väva ihop det konstnärligt vackra och chockerande för att fånga en mycket realistisk upplevelse av hur svårt det kan vara att vara människa. I synnerhet för den introverta Mária som till en början vant sig vid ett liv utan förmåga att skapa mänsklig kontakt och gnetar på mekaniskt.

När hon på osannolikt sätt lyckas glänta på dörren till själslig kontakt med en annan människa är det som att se Nelson Mandela stappla ut från Robben Island. Varje liten inblick i Márias uppförsbackar inför social interaktion är presenterad med en melankolisk men hoppfull värme och vid varje liten seger kan man ana en relativ känslostorm bakom ett försiktigt leende. Docklika Alexandra Borbély spelar rollen med sårbarhet och nyfikenhet, inte helt olikt hjorten hon ikläder sig i sömnen. Det är en absurt rörande film trots en blodig och euroindie-minimalistisk inramning.


Ett par andra Filmspanare har också hänförts (utgår jag från) av denna drömfilm:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Fantastisk film! Värd en stark fyra i betyg.

    Parallellen mellan nötkreaturens öden och människornas, som du pekar på, var mycket påtaglig. Filmen kommunicerar till oss på flera plan och det är bland annat det som gör filmen så förbaskat bra. Hoppas att den vinner oscar’n för bästa utländska (icke engelskspråkiga) film…

  • Mycket rörande mot slutet, där håller jag med. Absurt rörande t.o.m..

    Delarna med slakteriet och de explicita scenerna tyckte jag däremot inte gav nåt, för mig. Kanske blev det för övertydligt, vad vet jag. Jag tyckte inte de gav nåt mervärde i relation till de övriga delarna i filmen (drömsekvenserna, Endres och Márias trevande relation).

    “Detta utan att lämna slakteriet med dess bloddrypande hemskheter”. Nja, jag tyckte nog det lämnades därhän.

    Men nu ska jag inte vara gnällig. Det är en fin film.

    • “Delarna med slakteriet och de explicita scenerna tyckte jag däremot inte gav nåt” Whaaaat? Slaktscenerna var för mig bara en del (korruption och mobbande kollegor var andra delar) i att visa upp vilken ofördelaktig spelplan kärleken hade att jobba på. Men den segrade ändå!

      Sen fick man ju känslan av att kanske regissören inte var ett kött-fan.