På Chesil Beach

Från Titanic till Blue Valentine är historien om en finare flicka som attraheras av en arbetarklasspojk och inleder ett dödsdömt förhållande omåttligt populär. Den lägre klassens män håller inte på med stela ritualer för att välja sin partner rationellt med syfte till lämplig familjebildning utan har en mer lustfylld inställning till förhållanden. Till en början ter sig detta vara upplägget även i denna film, men den här berättelsen försvinner i en annan riktning då eventuella passionerade lustar är exakt vad Saoirse Ronans späda överklassflicka skyr som elden.

Det kunde vara spännande att bygga en historia om en generation unga kvinnor driven till frigiditet av patriarkatet och en generation unga män som är så osäker att den tar detta som ett personligt svek istället för att lyssna. Men så fort filmen presenterat sin problemställning väljer den att titta bort och låtsas som att den starka delen av detta är förlusten av en nysprungen tonårsromans. Just denna oförmåga att skilja ut vad som är relevant och vad som bara är tomt oljud präglar hela filmen. Flashback efter flashback passerar utan att särskilt ofta kännas avslöjande av mer än någon poänglös detalj eller replik som kan åkallas vid senare tillfälle.

Även visuellt förefaller stora delar vara utfyllnad i väntan på den klimaktiska scenen i titeln. Alla ambitiösa tankar som funnits i kamerateamet vräks på här, inklusive iögonfallande lek med 180 graders-flippande av perspektivet. Att visualisera ett vägval med en släggas subtilitet är uppfriskande i en film som inte flödar över av idéer, men det är ändå genomgående filmat med en intimitet som passar den trevande romansen. Så även om själva historien är hopplös är den konsekvent behaglig att beskåda. En klen tröst när Saoirse Ronan fortsätter slösa bort sin gränslösa talang på medelmåttiga projekt.


Detta var månadens Filmspanarfilm som hade den otacksamma uppgiften att gå upp mot första VM-helgen. Se om de övriga blev mer uppsvepta i den bleka kärlekshistorien:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).