Right Now, Wrong Then

Geniet Hong Sang-soo har länge varit en favorit hos många cineaster. Genom att spotta ut minst en film om året har han haft en ständig närvaro på festivalscenen. Äntligen var det dags för honom att dyka upp på svensk biorepertoar och det är inte utan anledning att det sker med just denna film.

Som sig bör får vi följa en regissör på besök i en främmande stad där ett slumpmöte med en ung kvinna leder till en rad statiska scener med mycket prat och alkohol. Besöket är begränsat till en dag, vilket sätter ramarna för vilken sorts relation de två kan hoppas på. Historien spelas upp två gånger (Right Then, Wrong Now följt av Right Now, Wrong Then) med vissa skillnader. Det kunde gott vara ett direkt svar på Okis konstaterande i Oki’s Movie att hennes berättelse upprepar sig med små skillnader som hon inte förstår. Här är signifikansen av skillnaderna klart tydligare, även om det finns flera nyanser.

Att filmen refererar till tidigare filmer av Hong är kanske inte så sällsynt. Det är kul att gissa om det bara är fan service eller faktiskt relevant att trailern tydligt refererar The Day He Arrives och att rollfigurerna helt omotiverat diskuterar om de skall resa till Kangwon. Det är troligt att denna film erbjuder tolkningstips för de refererade titlarna. Den här ständiga utvecklingen av redan existerande filmer är en av de egenheter som gör Hong Sang-soo så unik.

En annan är hans närmast brutalistiska filmskapande. Kameran gör sig påmind genom till synes onödiga rörelser och inzoomningar, ofta istället för att klippa. Som tittare får man ständigt fundera kring de val som filmskaparen gjort istället för att bara uppslukas av historien som berättas. När det som här rör sig om en direkt upprepning scen för scen framträder valen extra tydligt. I första delen matas vi med huvudpersonens tankar i voice-over, medan detta är helt frånvarande i andra delen.

Orsaken till detta kanske är att han inte är lika instängd i sitt ego, eller att han inte är lika uppenbar huvudperson. Detta förstärks av att flera scener filmas ur lite andra vinklar. Upprepningen av det första mötet filmas exempelvis närmare kvinnan så att kameran är mittemellan dem medan den första versionen var mer från mannens perspektiv. Det centrala är ändå hur de två personerna interagerar med varandra. Till en början är det viktigare att presentera sig själv, validera den andra och undvika konflikt. Senare blir det mer intressant att lära känna den andra på djupet och erbjuda en oönskad analys.

in vino veritas och wine in, truth out

Genom hela filmen strös potentiellt relevanta funderingar ut när rollfigurerna tror sig nå en insikt. Främst i inledningens voice-overs haglar små frön om hur ett par kinesiska tecken skall tolkas och hur en kälke beter sig på en isbana. Det kan tyckas vara lite på näsan, men som vanligt blandas mindre insiktsfulla tankar in och distraherar både åskådare men kanske än mer rollfigurer.

Balansen mellan in vino veritas och wine in, truth out ställer krav på skådespelarna som hanterar det galant. Nyansskillnaderna i de upprepade scenerna är tydliga nog för att ge en lättsmält övergripande förståelse men också grumliga nog att ge filmen fler lager. Möjligen finns inte så mycket mer än sensmoralen att det är mer givande att vara genuin och ärlig, men det känns alldeles för optimistiskt och varmhjärtat för Hong Sang-soo. Som titeln antyder skulle man annars kunna konstatera att hur man än gör blir det fel, antingen nu eller då.

Oavsett är det en av årets mest sympatiska filmer. Och något osolidariskt ges en känga till regissörer som angriper kritiker. De gånger filmkritiker förekommer på film är det sällan i något vidare positivt ljus, men här är det raka motsatsen. Inte konstigt att Hong är en favorit i denna grupp. Filmens tema om givande tuggmotstånd i mänsklig interaktion kan också appliceras på film, där det lite jobbiga som kräver engagemang och analys från tittaren ger en djupare tillfredsställelse och lycka.


Filmen har även setts av Henke. Gå in och läs hans ohämmade hyllningar eller motsträviga kritik:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Hehe. Jag skippar den motsträviga kritiken denna gång. Hoppas jag. Men inte heller en ohämmad hyllning. Filmen har dock det där “något” som kan ligga och gro i ens huvud under en lång tid efter filmen sett. Jag fann den inte sådär jättetydlig kanske, så en viss efterbehandling är nog på sin plats. Men det var väldigt kul att se filmen och pröva på denna regissör. Första filmen för mig. Alla blinkningar till tidigare filmen gick över huvudet på mig.

    • Carl

      Jag kan varmt rekommendera en omtitt om tillfälle ges. Bara en sådan sak som att vi minns kapiteltitlarna olika gör att vi läser ut olika betydelse ur filmen. Det är ju den bästa sortens film som jäser i olika riktningar. Hoppas du ger dig i kast med några fler, t.ex. In Another Country som kan ha någon sorts distribution.

  • filmkritikern framstlldes väl inte heller på ett vidare sympatiskt sätt? Eller var även det en scen jag tolkade annorlunda? (eller helt missuppfattat :P )

    En perfekt korsning mellan Måndag hela veckan och Lost in Translation. på tal om “lost in translation”. Det jag tror hindrar mig från ett högre betyg och något om gjorde mig lite frustrerad var att jag iom språket uppfattade handlingen några millisekunder efter “the moment”. En del nyanser i dialogen går också förlorad. Kan tänka mig hur cool den var om man kunde ta in den på samma sätt som typ Gitarrmongot eller Play. Den brutala klippningen påminner ju okså lite om Ruben Östlunds.

    • Carl

      Man fick väl inte jättemycket information om kritikern egentligen, så det är väl öppet för att dela Hams första intryck. Jag tolkar det som att Ham bara är grinig första gången efter att han blivit lite avslöjad som en bluff. Så när han börjar sin sköna utläggning om hur begränsande det är att sätta ord på saker så skär det sig lite och han skyller det på en helt oskyldig moderator.

      Det är olyckligt att det inte finns någon väg runt det där med språkförbistring. För egen del föredrar jag att ha undertexter i alla lägen, men det blir onekligen en annan upplevelse när man får försöka matcha texten till agerandet. Det blir inte riktigt samma precision. Fast man bekantar sig väl vid olika språks melodi och uttryckssätt så att det blir lite bättre med tiden. Alternativt får du lära dig koreanska innan du avnjuter resten av denna filmskatt. :)

      • Ja, jag kan fick lite SFF-vibbar av den där moderatorn och störde mig lite onödigt mycket på honom :P.

        Föredrar du textning framför dubbning menar du? För det gör jag med. Det här är ett problem som absolut bara kan korrigeras genom att lära sig språket bättre. Eller en remake av Ruben Östlund?