Sagan om prinsessan Kaguya

När Johan får välja film till månadens Filmspanarträff blir det animerad japansk saga för hela familjen.

Med behaglig vattenfärgsanimation skildras barndomens oskyldiga nyfikenhet och fascination inför de mest grundläggande metafysiska fenomenen. Naturen är ett gränslöst färgglatt mysterium som en rultande småtting kastar sig över med hämningslös lust och glädje.

Allt eftersom prinsessbarnet växer upp tvingas det på fler och fler begränsningar skapade av den civiliserade människan. Knatten stretar mot, vilket illustreras på ett fantastiskt sätt genom att de harmoniska vattenfärgerna ersätts av intensiva färgfattiga kolteckningar när prinsessan försöker fly tillbaka till sin förlorade oskuld. Snart tvingas hon inse att det inte bara är patriarkatets strukturer som låser ned den livsbejakande individen, utan existensen själv har inneboende begränsningar som ofelbart drabbar varje människa förr eller senare. Precis som i Kim Ki-duks Livets hjul krossas barnets världsbild när det konfronteras med ödesdigra konsekvenser av sorglösa lekar. Från den nödvändiga insikten att smärta är en del av livet finns sedan ingen återvändo.

Filmens teman avhandlas till stor del i en visa som upprepas flera gånger av olika personer med väldigt olika betydelse. Det är fascinerande hur visan kan tolkas som vacker och upplyftande eller melankolisk och rent av hopplös beroende på vem som framför den. När den slutligen kompletteras med en extra vers växer en komplex livsåskådning fram. Bilderna ser ut att vara hämtade ur en barnbok, men filmens teman är tunga och flyger sannolikt långt över huvudet på de yngsta.

Stora delar av historien glorifierar det naturliga stadiet och verkar propagera för en hippiefilosofi där samhällets sjuka sociala regler skall förkastas. Isao Takahata verkar dock inte vara en sådan muntergök, utan historien utvecklas till ett uppgivet konstaterande att livet mest går utför. Det riktigt spektakulära och unika är att filmen lyckas fånga någon sorts bild av återfödelsens känslomässiga mekanismer. Även för oss som inte direkt köper återfödelse-mumbojumbon går det att relatera till att det är en tragisk sanning att det inte går att återvända till barndomens storögda entusiasm.


Detta var som sagt månadens Filmspanarfilm och den avnjöts under förhållanden som kanske inte var optimala för alla. Se om detta äventyr distraherade de andra eller om de också berördes av barndomsmelankolin:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).