Self/Less

Förväntningar alltså. Jag är ganska säker på att snittbetyget på den här filmen hade varit väldigt mycket högre om det var en debutregissör som stod bakom. Nu var det Tarsem Singh (The Fall, The Immortals) och då sätts ju förväntningarna på, åtminstone det visuella, en helt annan nivå.

Rik kostymman (Ben Kingsley) börjar bli gammal och får privilegiet att föra över medvetandet i en ny tight kropp (Ryan Reynolds). Men; allt är inte vad det verkar… Känns det igen? Du kanske har sett en film förut? Då kan du nog tyvärr förutse det mesta i den här filmen.

Utöver en alltid väldigt charmig Ryan Reynolds så blev han uppbackad en bra cast. Till och med barnskådisen funkade väldigt bra. Fan Tarsem! Du hade alla förutsättningar. Så blev det sån mellanmjölkig film.

Jag hade inte haft nåt emot att ha Reynolds som farsa. En av de finaste (och lökigaste) scenerna i filmen var när han skulle bonda med en liten flicka. Det enda som var bra i nyinspelningen av Amytiville Horror var även det mellan Reynolds och ungarna. Jag förstår inte hur Ryan lyckas få alla dessa kassa till halvkassa filmer? Borde han inte breakat med Burried? Borde han inte fått ta Chris Pratts plats i Guardians of The Galaxy? Jag kommer flippa om han inte får Chris Pratt-status iomed Deadpool-filmen.

Ja, Self/Less är väldigt förutsägbar och lökig och har nästan bara klagat på den men den var tusan spännande. Iblad är det rätt gött med förutsägbara och lökiga filmer som är så övertydliga så att man kan stänga av hjärnan. Det var spännande som en klassisk 90-tals-actionfilm. Ser ju hellre den här filmen än en remake på Face/Off.

Att det här förälnga-livet-skiten inte ens fungerar på film gjorde mig väldigt frustrerad. Hur ska jag hinna hitta en ny värdkropp innan jag tar ner skylten?


 

Vad tyckte Filmspanarna?

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.