Spiderman: Homecoming

Shinypodden må vara färdig med MCU, men MCU är inte färdigt med oss. Den här gången har de spottat ur sig ännu en nystart för Spindelmannen och vi måste konsumera den. Kul!

Trots det trista i att ständigt jämföra de olika spindelmännen så är det omöjligt att bortse från att det gjorts tre distinkta försök på förhållandevis kort tid. Den senaste förmågan att dra på sig de rödblåa trikåerna, Tom Holland, kan mycket väl ha sett Sam Raimis första film på bio eftersom han redan var åtta år gammal när den kom. Då är han ändå sex år yngre än Tobey Maguire var i den filmen och åtta år yngre än Andrew Garfield när han debuterade i rollen.

Den här åldersskillnaden återspeglas i de olika filmernas fokus och tolkning av rollen. Maguires Peter Parker stod knappt ens med ena benet i gymnasiet och med det andra i arbetslivet, som nyhetsfotograf. Hans relation till Mary Jane var inte direkt en trevande tonårsförälskelse och hans personliga kval handlade mest om en krävande cigarrtuggande chef och en död onkel. Den senares död var den kvävande skulden som sedermera tvingade Peter att motvilligt bli en maskerad brottsbekämpare. Garfields version är det väl få som bryr sig om, men den var en motsvarande vuxen version av Peter Parker.

Som 21-årigt babyface (om än med rippad kropp som kanske kunde väckt mer uppmärksamhet från hans omgivning i filmen) får Tom Holland istället spela en 15-årig Peter Parker som inte har en tanke på att ge sig ut i vuxenlivet på ett moget sätt, utan damptigger Avengers om att få hänga med dem på äventyr. Det finns inte minsta spår av en mogen riskbedömd självbevarelsedrift eller grubblande över motiv för brottsbekämpning. Han har coola krafter och vill använda dem för att impa på de coolaste i världen, alltså superstjärnorna The Avengers. Där tidigare spindelmän valt att hålla identiteten hemlig för att skydda sina närstående från den skrälldus av fiender de skapar sig så ser Hollands version enbart en risk för att han skall mobbas i skolan eller motsvarande barnlogisk anledning.

Roligare än en vanlig superhjältefilm men knappast med någon ömsesidig synergieffekt

Avsaknaden på grubblande och döda släktningar (föräldrar och onkel saknas även i denna film men deras öden är aldrig en faktor) är helt i linje med den glättiga ton som Spindelmannen injicerade i Captain America: Civil War. Det är en enkel actionkomedi i high school-miljö, komplett med en explicit referens till Fira med Ferris. Det finns tidigare exempel i MCU där man gjort filmer i en specifik genre men med en inkastad Marvel-hjälte och resultatet är ofta att det är lite roligare än en vanlig superhjältefilm men knappast med någon ömsesidig synergieffekt. Så även här, då det är en underhållande matinéfilm som inte står sig särskilt väl i jämförelsen med 80-talets high school-filmers dramatiska innehåll.

Ett viktigare och mer miljöskadat perspektiv är hur filmen bygger vidare på MCU-serien. De senaste filmerna som introducerat nya figurer har haft väldigt perifera kopplingar till serien, men den här gången vävs historien ihop tätt med Avengers förehavanden. En groomande Tony Stark tittar in några gånger och det finns tidsynkar både med The Avengers och Civil War. Man utnyttjar detta för att ge ett mannen-på-gatan-perspektiv som är behagligt världsexpanderande som Rogue One var för Star Wars. Samtidigt gör man sig väldigt känslig för kontinuitetsförvirring, t.ex. via en Tony Stark som döljer sitt Civil War-känslohaveri som en Favreausk karl skall, en Pepper Potts som okommenterat har återvänt till sin själsfrändes sida, och en Captain America som åter blivit en dansande apa.

Det är inte första gången fullt rimliga förändringar har skett i bakgrunden eller mellan filmer, men det skaver att man synkar filmen med Civil War samtidigt som man raderar det dramatiska utfallet i den filmen utan kommentar. Genom hela serien har det förstås funnits en dragkamp mellan att göra fristående filmer som suger in nya tittare och att göra filmer som återkopplar och bygger på tidigare filmer för ett retroaktivt eskalerande värde. Hur en film passar in i helheten kan omöjligen avgöras förrän flera filmer senare, så tills vidare får man njuta av att det här är en rolig liten film som inte sätter något djupare avtryck.


Läs även vad övriga Filmspanare tyckte om denna viktiga film:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).