Split

M. Night Shyamalan var en gång ett namn som kunde sälja filmer. Det är nog på väg att bli så igen. Har du inte sett Split än? Sluta läs och återkom efter att du har åtgärdat den bristen.

Det kan vara på sin plats med ännu en varning för spoilers. Det känns som att det inte har talats så värst mycket om den här filmen under hösten trots att trailern gör det tydligt att det är en ganska modern thriller med en spektakulär flerpersonsroll som James McAvoy vältrar sig i. Det kanske har att göra med M. Night Shyamalans falnande stjärna men kan också förklaras av att de som sett filmen i förväg har så stor respekt för dess vändningar att man inte vill nämna filmen. Och att tala om den utan att gå in på detta område känns förminskande. Jag kommer alltså tala fritt om hela filmen och därmed förstöra den för de som inte sett den.

Med detta inte sagt att det inte är en skickligt berättad skräckthriller. Med The Visit visade Shyamalan att han kan göra en effektiv skräckfilm med små medel och här har han dessutom plockat in Mike Gioulakis från It Follows som bas över kameran. Det innebär att det finns tydliga visuella likheter med den mest hajpade skräckisen på senare tid, t.ex. när McAvoy kommer gående rakt mot kameran i bakgrunden på parkeringsplatsen och många kompositioner med centrerade personer filmade rakt framifrån.

Parallellt med de kidnappade flickornas försök att få grepp om situationen och planera sin flykt får vi följa Betty Buckleys psykolog som är närmast beundrande inför sin patients 23 personligheter. Hon ger tittaren gradvis bakgrund till den sinnessjuka kidnapparen samtidigt som hon börjar ana att han är på glid igen. Det är ett effektivt växelspel mellan hur Anya Taylor-Joys kidnappningsoffer upptäcker de olika personligheterna som kan utnyttjas i en flyktplan och hur psykologen börjar nysta i situationen och kanske rädda flickorna. Som sig bör klipps även Taylor-Joys bakgrund in för att ge en föraning om vad hon har plockat upp längs vägen som kan hjälpa henne i god final girl-anda.

Det finns två givna sanningar

När upplösningen väl kopplar ihop de inblandades trauman som en moralisk drivkraft känns det ytterst taffligt, fullt i nivå med de tillrättalagda sagoupplösningar som först fick kritikerna att rynka på näsan åt Shyamalan. Upprinnelsen genom hela filmen där flickornas kläder skalas av lager för lager kan ses som något av en lek med genrekonventioner som till slut fyller en funktion. Men själva inkasserandet av den leken framstår som ett återfall i gamla synder. Så vore det om det här var den filmen som trailern och It Follows-stilen antyder. Men det är ju inte det.

Det finns två givna sanningar på förhand (inte nödvändigtvis sanna på ett objektivt sätt, men på ett sätt som kan duga för konsensus på Twitter). M. Night Shyamalans filmer är konstruerade kring en twist och de enda filmer som görs nu för tiden är superhjältefilmer och uppföljare. Trots detta lyckas Shyamalan till perfektion dölja att detta är en superskurks skapelseberättelse och uppföljare till Unbreakable, tills han stilla visar det i slutsekunderna. Helt plötsligt framstår allt det fåniga som något man skulle köpa utan ifrågasättande i en DC-skapelse och offerperspektivet och den pseudopsykologiska vetenskapen sätter Christopher Nolans klena försök till realism kring Läderlappen på skam. Det är fullkomligt genialiskt av Shyamalan att smyga sig på så här effektivt efter att han från Sjätte sinnet varit bidragande till att skapa en överraskningsförväntande publik som reddit-crowdsourcar fram alla potentiella twistar inför varje film.


En mängd Filmspanare har också sett denna film, men håller nog tillbaka lite vad gäller spoilande:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).