Split

M. Night Shyamalan var en gång ett namn som kunde sälja filmer. Det är nog på väg att bli så igen. Har du inte sett Split än? Sluta läs och återkom efter att du har åtgärdat den bristen.

Det kan vara på sin plats med ännu en varning för spoilers. Det känns som att det inte har talats så värst mycket om den här filmen under hösten trots att trailern gör det tydligt att det är en ganska modern thriller med en spektakulär flerpersonsroll som James McAvoy vältrar sig i. Det kanske har att göra med M. Night Shyamalans falnande stjärna men kan också förklaras av att de som sett filmen i förväg har så stor respekt för dess vändningar att man inte vill nämna filmen. Och att tala om den utan att gå in på detta område känns förminskande. Jag kommer alltså tala fritt om hela filmen och därmed förstöra den för de som inte sett den.

Med detta inte sagt att det inte är en skickligt berättad skräckthriller. Med The Visit visade Shyamalan att han kan göra en effektiv skräckfilm med små medel och här har han dessutom plockat in Mike Gioulakis från It Follows som bas över kameran. Det innebär att det finns tydliga visuella likheter med den mest hajpade skräckisen på senare tid, t.ex. när McAvoy kommer gående rakt mot kameran i bakgrunden på parkeringsplatsen och många kompositioner med centrerade personer filmade rakt framifrån.

Parallellt med de kidnappade flickornas försök att få grepp om situationen och planera sin flykt får vi följa Betty Buckleys psykolog som är närmast beundrande inför sin patients 23 personligheter. Hon ger tittaren gradvis bakgrund till den sinnessjuka kidnapparen samtidigt som hon börjar ana att han är på glid igen. Det är ett effektivt växelspel mellan hur Anya Taylor-Joys kidnappningsoffer upptäcker de olika personligheterna som kan utnyttjas i en flyktplan och hur psykologen börjar nysta i situationen och kanske rädda flickorna. Som sig bör klipps även Taylor-Joys bakgrund in för att ge en föraning om vad hon har plockat upp längs vägen som kan hjälpa henne i god final girl-anda.

Det finns två givna sanningar

När upplösningen väl kopplar ihop de inblandades trauman som en moralisk drivkraft känns det ytterst taffligt, fullt i nivå med de tillrättalagda sagoupplösningar som först fick kritikerna att rynka på näsan åt Shyamalan. Upprinnelsen genom hela filmen där flickornas kläder skalas av lager för lager kan ses som något av en lek med genrekonventioner som till slut fyller en funktion. Men själva inkasserandet av den leken framstår som ett återfall i gamla synder. Så vore det om det här var den filmen som trailern och It Follows-stilen antyder. Men det är ju inte det.

Det finns två givna sanningar på förhand (inte nödvändigtvis sanna på ett objektivt sätt, men på ett sätt som kan duga för konsensus på Twitter). M. Night Shyamalans filmer är konstruerade kring en twist och de enda filmer som görs nu för tiden är superhjältefilmer och uppföljare. Trots detta lyckas Shyamalan till perfektion dölja att detta är en superskurks skapelseberättelse och uppföljare till Unbreakable, tills han stilla visar det i slutsekunderna. Helt plötsligt framstår allt det fåniga som något man skulle köpa utan ifrågasättande i en DC-skapelse och offerperspektivet och den pseudopsykologiska vetenskapen sätter Christopher Nolans klena försök till realism kring Läderlappen på skam. Det är fullkomligt genialiskt av Shyamalan att smyga sig på så här effektivt efter att han från Sjätte sinnet varit bidragande till att skapa en överraskningsförväntande publik som reddit-crowdsourcar fram alla potentiella twistar inför varje film.


En mängd Filmspanare har också sett denna film, men håller nog tillbaka lite vad gäller spoilande:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Vet inte jag om jag skulle kalla det genialiskt, det han gjorde när han dolde vad denna film var för något, men han fick till sin önskade twist och wow-moment i alla fall. Jag gillade filmen mer så länge den var en “vanlig” thriller utan twist. För mig föll allt i bitar som en i allra högsta grad krossbar illusion under slutet. Gav den en trea i alla fall. :-)

    • Carl

      Kan man säga att du är snubben som klagar på hattens design när Gandalf/Joe Labero drar upp en kanin ur den? :)

      • Hahaha. Ja, kanske det. :-D

        Eller så kan man säga att jag är snubben som efter tolfte tricket i rad där alla trick varit en variation på att dra upp den stackars kaninen ur hatten, skriker åt trollkarlen att vi fattar poängen och be honom gå vidare till nästa trick… :)

  • Sofia

    Haha, att sista scenen skulle vara en upptakt till en superhjältekombo hade jag inte det minsta tanke på. Tyckte snarare att det kändes som en billig om än kul cash in på tidigare framgångar.

    Vad säger du om anklagelserna att Shyamalan utnyttjar en reell psykisk problematik för att kunna göra en cool film?

    • Carl

      Det finns väl lite olika vinklar på det där. Att DID skulle missrepresenteras tar jag med en klackspark, för det är så fantasifullt att det inte går att blanda ihop med verkligheten. Att övergrepp och självskadebeteende används som en positiv vändning känns lite knepigare, men jag tycker ändå att det lindras något av att det hela placeras i en serietidningsvärld. Det finns någon sorts sagomoral som dunkar offren i ryggen och säger att de är speciella, vilket väl också passar en rådande tidsanda med (ofta självutnämnda) offer som skall resa sig.

      Vad tycker du själv om de där anklagelserna?

      • Sofia

        Svårt, tycker jag. Lite knepigt är det allt att filmen kan uppfattas säga att personer med DID kan vara både kidnappare och halvpedofiler. Utvecklingen med the Beast kan jag däremot hålla med om är så fantastisk att det blir märkligt om folk skulle ta den på allvar.

        Perspektivet med övergrepp och självskadebeteende tolkar jag mer som ett budskap om att trauman kan, i slutänden, skapa en starkare individ, mentalt sett. Dock inte att detta skulle vara något generellt eftersträvansvärt.

      • Carl

        Nog borde det vara eftersträvansvärt att skapa starka individer. Bäst blir det kanske om hon väljer att bli en Hoard-supporter i nästa steg.

        Men generellt är det väl onödigt att söka fel i hur sådana här saker används om inte filmen vill säga något om just de bitarna. Om fakta är viktigare än dramaturgi kan kreativiteten hämmas lite i onödan.

      • Carl

        Jag tar nog tillbaka det där om vad som är bäst framöver. Det är en liten styrka att filmen undviker det automatiska barndomstrauma->skurk genom att även ha en figur som genomlidit ett trauma utan att bli sociopat.

      • Vågade inte säga nåt men “Hoard-supporter” gick över huvudet på mig :S

      • @Sofia: Vad säger du egentligen? Kan personer med DID inte vara kidnappare och pedofiler?

      • Sofia

        @Henke: Klart de kan. Men det är ju alltid känsligt att utrusta skurkar med särskiljande drag, må det sedan handla om etniskt ursprung, sexuell läggning eller psykisk sjukdom.

      • Känns att man lätt hade kunnat ducka all den problematiken genom att bara kalla tillståndet för nåt annat, påhittat.

      • Carl

        Du tror inte att folk skulle brinna av på att han hittar på ett namn på något som redan finns (med tanke på hur etablerat fiktionär DID är genom alla andra filmer)?

      • Inte folket bakom det här tangentbordet iaf :P

  • Jag var lika exalterad som dig och Jeff Cannata över Nick Fury-ögonblicket. Dock gillade jag även hela slutklämmen med “The broken are more evolved”. Även om det såklart är lite yxigt.

    • Carl

      För mig tog det ett par dagar innan jag blev exalterad. Kanske tur att jag inte såg den med dig om du hoppade upp och jublade som Cannata.

      • Jag är helt klart mer introvert än Cannata. Men ja, ibland är det härligt att få sina lyckokänslor obesudlade av såna som dig :P. (inser att jag kastar lite sten i glashus nu. Är också ganska duktig på att plocka ner folk på jorden)

  • Intressant hur den där lilla slutscenen kan betyda så mycket för många. Jag kände väl att det var en smårolig parentes. Det var kul och frustrerande att lyssna på Slashfilm och hur Jeff och David inte kunde förstå den andres synpunkter.