Spotlight

Vissa filmer är lite för bra för sitt eget bästa. Kompetenta ut i fingerspetsarna så det inte finns något att haka upp sig på. Fenomenet som fått Fiffi att tycka att Meryl Streep är så förväntat bra att hon blir tråkig. Det här är en sådan film och det skall inte ligga den i fatet.

På pappret är inte journalistfilmer något som direkt lockar mig, men när jag väl ser dem så finns det alltid något tilltalande i jakten på en bra historia. Det är allt som oftast spännande deckare där den desillusionerade privatdetektiven eller kommissarien ersatts av en rättrådig sanningsjägare eller en moraliskt korrupt integritetskränkare. Spotlight lyckas undvika de värsta journalistklichéerna och låter alla sina karaktärer vara trovärdiga både som murvlar och människor. Icke desto mindre är det en massa gubbar med en penna bakom örat som snackar publikationspolitik och även om det är perfekt klippt för ett lättsmält momentum så är det inget som fastnar.

En fälla som helt undviks är att ge rollfigurerna ett liv utanför jobbet. Filmen handlar om deras jobb för att få det stora scoopet och de tillåts reflektera över sitt arbete utan att det knyts till onödiga bakgrundshistorier. Det närmaste man kommer är en intim scen där Mark Ruffalo och Rachel McAdams har ett privat litet möte på en brandstege på fritiden, men uppfriskande nog lämnar aldrig scenen den yrkesmässiga diskursen. Istället blir scenen minnesvärd för att McAdams briljerar med minimala medel och motiverar sin Oscarsnominering.

Det enda jag har sett från Tom McCarthy tidigare är Station Agent, och det är också en film som känns orimligt bra för en så liten och odramatisk historia. Här är allt större och BOATS-historien kräver kanske lite silkesvantar. En uppsjö av personer och institutioner kan målas upp som mörkrets krafter, men till mycket stor del lämnas de värsta förbrytarna helt utanför filmen. Istället är fokus på problematik med slentriankorruption och behovet av kontrollfunktioner även i goda samhällen. I en tid då journalistfunktionen mer och mer ersätts av klickonomer är det förstås tacksamt att peka på någorlunda moderna exempel på riktig och livsviktig journalistik. Mycket har ändrats på det dryga decennium som passerat sedan historien utspelade sig och visst går man från filmen med viss oro för branschen som samhällsfunktion.

Här finns ändå lite svidande kritik mitt i hyllningarna, för journalisternas produktivitet är på en nivå som inte skulle accepteras i andra branscher. Deras förmåga att fånga upp väsentligheter påminner också om ett såll och självinsikten är obefintlig in i det längsta. Trots detta är känslan att man förväntas tycka att dessa journalister är superhjältar, vilket kan förklara att Hulken och Birdman tar i så det knakar. Möjligen för att just det här teamet lyckades få ihop allt just den här gången så kan man ignorera det större sammanhanget de verkar i. Det här snäva perspektivet är en styrka för filmen, men gör kanske också att det inte läggs ut några krokar som gör att den kommer sitta fast i längden. Goda förutsättningar inför Oscarsgalan alltså.


Läs även vad övriga Filmspanarna har att säga om denna framtida Oscarsvinnare:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Hehe, en känga åt oscarsjuryn. Inte för att jag väntat mig något mindre från dig. :-)

    Rachel McAdams. Damn, är hon bra eller? Jag blir mer och mer road av henne. Det skulle kanske inte vara så dumt att bli en McAdams-komplettist när allt kommer omkring, även om det innebär Passion… Hua.

    Sen kan jag älska det faktum att Spotlight fick (får) existera trots att de inte producerar content i hög takt. Jag hoppas att sådana små redaktioner inom journalistbranschen kan få plats även i framtiden. De är nästan som en sökande och prövande konstnär som blandar “högt och lågt”. Alla mindre lyckade tavlor förlåts av de mästerverk som kommer ut då och då. Och mästerverken skulle aldrig komma ut om inte det fanns tid, tålamod och mod nog att mala på med de mindre lyckade …

    • Carl

      Det är onekligen något visst med McAdams. Kanske arbetarbakgrund i Kanada ger en extra dimension. Att bottennapp som Passion och The Notebook blandas med Oscarsvärdiga Mean Girls, The Hot Chick, True Detective och Spotlight ökar spänningen.

      • Osäker på vad i ditt svar som är allvar och vad som är med glimten i ögat… Men personligen håller jag nog The notebook som bättre än The hot chick i alla fall… :-)

      • Carl

        The Hot Chick är gravt underskattad. Bådas version av den andra är alldeles lagom oseriös. Är jag ensam om att tycka att Rob Schneider dessutom är rätt mysig?

      • Han mycket bra i You don’t mess with the Zohan i alla fall…

  • Sofia

    Tror du sätter fingret på något viktigt där — att filmen är så bra att ingenting liksom fastnar. Både den här och Trumbo tror jag är filmer som man skulle behöva se om ett par gånger för att de ska sätta sig i hjärnvindlingarna och hjärtat.

    • Carl

      Tur att jag såg Trumbo en gång till. Känner mig mindre sugen att se om den här.

  • Steffo

    Mustig och trevlig recension! :-)
    Det jag just gillade mest (kanske) med filmen var just att de “struntade” i privatlivet och satsade alla produktionsstålar på att visa arbetets vedermödor. Gjorde att rullen fick ett extra lager av “verklighet” över sig…till den verklighet som redan fanns…!

    • Carl

      Tack. Less is more alltså. Det kräver kanske lite självförtroende att fokusera på storyn.

  • Fiffi

    Jadu….jag får väl säga att Spotlight (för mig) är den filmiska varianten av Meryl Streep. ;)

    • Carl

      Jag gissar att alla inblandade kan leva med det.

  • Pingback: Spotlight (2015) | Jojjenito – om film...()