Straight Outta Compton

Supergruppen N.W.A. har en självklar plats i musikhistorien och som tolkare av sitt trasiga samhälle, men betyder det att en biopic om dem behöver bli bra?

Resultatet är en medryckande film som är svår att älska förbehållslöst och det speglar mina känslor för N.W.A. Hur bra låtarna än har varit så har det ju alltid funnits ett problematiskt inslag både i texter och image som gör att man tvingas hålla viss distans till gruppens musik. Filmen gör ett bra jobb med att förstärka den känslan, men det är en brist att jag får samma känslor för filmen. Den är full av både bra och dåliga detaljer och många märkliga beslut som man bara kliar sig i skägget åt.

Tanken är väl att mycket av filmens innehåll ses genom protagonisternas ögon, med en ständigt skiftande mognadsnivå. Dre kanske ser sig själv som liggande på en bädd av skivor när han svävar iväg i drömmar om musikskapande, även om det förstås aldrig skulle hända på riktigt. En sådan tolkning förklarar också hur våld och kvinnor porträtteras genom filmen. I början är det bara kul och manligt att vifta med automatvapen, medan det senare framställs som lite farligt och kanske till och med olämpligt. Kvinnor förekommer i filmens första halva enbart som prydnadsföremål som aldrig yttrar sig och fullkomligt ignoreras av filmens faktiska rollfigurer. Senare är kvinnorna helt plötsligt kloka och vältaliga partners som styr upp sina oborstade män. Det sticker i ögonen att filmen glider runt till synes sömlöst mellan de här världsuppfattningarna och om det nu är ett medvetet grepp så är det lite märkligt att se världen genom ett protagonistfilter när man har tre protagonister som inte nödvändigtvis är på samma nivå.

En stor del av filmens konflikter baseras just på att det är tre individer med en delvis gemensam bakgrund som ändå drar i tre helt olika riktningar. Det är när detta framträder mer och mer som filmen verkligen lyfter. Eazy-E får representera viljan att nå framgång med pengar och berömmelse, medan Ice Cube representerar den förtryckta underklassens drift att få en röst och slutligen är Dr Dre konstnären som vill skapa skön musik. Det låter överdrivet men karaktärerna känns ändå äkta via de porträttlika skådespelarna. En brist i upplägget kan vara att Dre bleknar i relation till de andra, men det kan också vara ett resultat av att han medvetet slätats ut för att undvika kontroverser. Filmen är överlag en enda lång ryggdunkning med slutsatsen att de var rätt bra killar alla tre, eller alla fem kanske för MC Ren och DJ Yella har ingen annan funktion än att påpeka vilka genier de andra är.

Oavsett eventuella brister i F. Gary Grays omdöme så blixtrar filmen till varje gång någon greppar en mikrofon. Soundtracket har fått en behaglig uppdatering med mindre av burkig 80-talsbas, men framför allt lyckas skådespelarna i sina framträdanden. Den perfekta blandningen av Dr. Dres beats och Ice Cubes texter ger gåshud när de levereras med energi och trovärdighet. Särskilt bra blir det förstås när filmen lyckas knyta an till de sociala orättvisor som ligger bakom hela konceptet. Exempelvis när en frustrerad Ice Cube inser att han har en unik möjlighet att faktiskt ge sig själv en röst och trotsa en förtryckarregim som bär spår från slaveriets tid. Det blir ett litet hjälteögonblick där överheten trotsas, men filmen lyckas ändå undvika att gå för långt i den riktningen. Det är inget konstruktivt trots utan allt N.W.A. står för är ett uttryck för ett misslyckat samhälle.

Man kan också ana lite av den inbyggda bristen på solidaritet som skildrats med framgång i Pam Grier-pärlan Coffy och här gestaltas av Eazy-E direkt och i förlängningen av Dr. Dre. Intresset för att slåss mot överheten avtar snabbt när man väl gjort sin klassresa och lämnat Compton. Det blir ett lågvattenmärke i filmen när tafatta försök görs att förneka det här. Efter Rodney King-domen sitter alla och ojar sig i sina lyxvillor och någon fäller en tår medan Dr. Dre och Ice Cube glider längs brinnande gator i Cosmopolis-doftande drömsekvenser. Det blir så löjeväckande att det förstärker intrycket att de här superstjärnorna har lämnat sina gator för gott och att de nu är mer intresserade av siffror och pappersvändande än Uzis och polisförtryck. Konstigt vore väl annars, men det underminerar kraften en aning när Dre går mot att använda gangsterimagen som något kommersiellt gångbart snarare än ett symtom på ett sjukt samhälle. Samtidigt är det kanske det mest intressanta med filmen att man i slutändan är stoltare över att visa upp den sidan än den rebelliska samhällskritiken som annars hade varit högst relevant.


 

Detta var månadens Filmspanarfilm så hoppa in och läs lite mer ohämmade hyllningar hos de andra:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).