Suburra

Den som inte fick nog av svårkontrollerade smågangsters, korrupta politiker, markaffärer och döda lyxprostituerade efter andra säsongen av True Detective får här sitt lystmäte i italiensk skepnad.

Redan från början etableras en defaitistisk nedräkning mot domedagen, då en korrupt Berlusconi-regering kastar in handduken. Att det kan uppfattas som en problematisk utveckling för de genomruttna figurer vi får följa i filmen må vara hänt, men för alla andra torde det finnas potential för bättring. Att filmen ändå skildrar förloppet som en nedåtgående spiral där allt dåligt snabbt kan ersättas av något minst lika dåligt ligger rätt i nutidens visionslösa hopplöshet.

Som sig bör utspelas det mesta av filmen på natten, gärna under aggressivt regnande. Med storslaget foto som luktar både Collateral och Den stora skönheten fångas ett nattligt Rom fyllt av en illavarslande avsaknad av moral, där Gud själv har givit upp. Där Jep beklagade sig över sin tomma ändlösa partyexistens präglas Suburras festelit av en konstant kamp att klamra sig fast i det övre lagret, eftersom alla riskerar att vara konsumtionsvaror för någon osynlig överhet som drar i alla trådar. Paniken och frustrationen skenar när inte ens de som fyller sin roll är säkra från den nya generationens bufflar som envisas med att klippa av de där trådarna.

Filmen tar alltså en tydlig maffiavänlig position där den gamla trygga organisationen i alla fall är beräknelig. Alternativet är politiker som skor sig själva ändå och smågangsters som ohämmat mejar ned folk i mataffären. På det sättet är det knappast en film som har något nytt att säga, men det kanske inte behövs när poängen är att förändringen är en stilla färd nedåt.

Sättet filmen berättar sin dystra historia är mer upphetsande. Det vackra fotot har en väldig närvaro även när tempot växlas upp och känslan som tittare är ständigt att det kommer gå åt helvete. Sekvensen där några skurkar jagas genom en galleria av andra skurkar är bland det mest intensiva man fått se på bio i år. Främst kanske för att tittaren hela tiden bjuds in att sympatisera med de oskyldiga statister som utsätts för något som kan liknas vid ett terrordåd. Den sortens scener är annars allt som oftast lite osmakligt underhållande.

På tal om osmakligt så klantas filmens slut bort lite när man faller på sitt eget grepp. Mycket av den grandiosa ödesmättade stämningen i filmen skapas genom ett M83-soundtrack. Det fungerar med förväntad framgång genom hela filmen tills sista scenen utspelas till Outro. Det går inte längre att använda den oironiskt under filmens klimax. Det sticker lite hål på hela filmens mystik och man lämnas med en obehaglig känsla om påvens nya kläder.


En del Filmspanare hade möjligheten att se filmen i Malmö där de säkerligen kunde relatera till ett dekadent ministerliv i sus och dus. Läs deras reaktioner på filmen:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).