The Farewell

Mitt under brinnande filmfestival började månadens filmspanarträff lite bakvänt med indiesuccén The Farewell. Efter att Stockholm filmfestival avvecklat sin främsta sektion, Asian Images, för några år sedan har underskottet på oansenliga kinesiska pärlor växt så det är tacksamt att amerikanska Lulu Wang har knåpat ihop en film som mestadels utspelar sig på kinesiska och smyger sig in bakvägen både på amerikanska och svenska biografer.

Första gången Awkwafina dök upp i en film var i Bad Rap, en dokumentär om amerikaner med asiatiskt påbrå som försökte göra karriär som rappare. Vissa av de studerade artisterna hade svårt att bli accepterade när de försökte slå sig in i en afro-amerikanskt dominerad subkultur. Awkwafina hade mindre problem då hon istället på sant amerikanskt vis bröt ny mark och skapade sin egen nisch där hon snarare lyfte fram sitt asiatiska arv. Den här bakgrunden gör henne som klippt och skuren för huvudrollen i The Farewell.

Kärnan i filmen är konflikten mellan hennes ungdomliga amerikanska idealism där det är givet att individen gör som den vill och en mognare kinesisk konformism där individen skall sitta ned i båten och bita ihop. Konflikt kanske är att ta i, för det som gör filmen så lätt att tycka om är att det inte handlar om att avgöra vilket perspektiv som är bättre utan snarare konstatera att de är något att förhålla sig till. Det är nog så mycket att hantera för en ung New Yorkare som är ute på alldeles för djupt vatten när gamla släktingar som varit barndomens avlägsna pelare i horisonten är på väg att falla.

En annan faktor som gör det nödvändigt för filmen att undvika moraliserande pekfingrar är kanske att den mest moraliskt korrupta rollfiguren är den döende farmor som hela berättelsen kretsar kring. Hon är bossig och fördömande mot alla och envar, men det är ju mest en charmig quirk. Om det finns någon pekpinne så handlar den om att man gör rätt i att ta lite lättare på allt förmanande och moraliska dilemman, för skall man leva ett långt liv blir det ändå aldrig som man tänkt sig och det löser sig.


Denna underbara feelgoodfilm var alltså en av årets festivalfilmspanarfilmer. In och läs de andras funderingar:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).