The Forest

På pappret en given kalkon med en medelmåttig Game of Thrones-skådis som enda affischnamn, en regidebut och en kulturellt malplacerad historia. Med dessa förväntningar börjar filmen positivt. Öppningsscenen rivstartar med ett realistiskt skräckscenario, att anlända till ett främmande land och inte få tag på personen som skall möta upp. Det är en bra öppning, men lite oroväckande är det när onödigt mycket information kommer via flashback strax efter och avlägsnar själva skräckelementet i ankomsten. Onödiga flashbacks är tyvärr ett mönster som fortsätter filmen igenom. Mest lyckat blir det när man kopierar tricket som lyfte True Detective med en falskt återberättad flashback, vilket skapar ett ögonblicks spänning. Sensmoralen ligger väl däri, men det känns som floskelskräck när poängen väl skall tryckas in.

En potentiell styrka i filmen är att man inte förklarar särskilt mycket om vad som ligger bakom skogens spökerier. Det blir ändå aldrig särskilt viktigt eftersom gestaltningen av skogens hot inte matchar hajpen som alla lokala förmågor målar upp. Det finns en inneboende kittlande mystik i denna verkliga självmordsskog och det borde gå att skapa något rysligt utan att anstränga sig för mycket. Här blir det mest en solig skogspromenad med lite klichéspöken som poppar upp här och där och ser ut som en utförsäljning på Buttericks. Den förväntade tryckande ångesten som skulle locka sorgsna själar att ta livet av sig lyser helt med sin frånvaro.

Natalie Dormer har inte så mycket att jobba med, men gör heller inget alls med det hon får. Mot slutet känns det som att hon helt givit upp och läser sina repliker helt utan inlevelse. Det är lätt att förstå den uppgivenheten, men vill man bli en större stjärna bör man väl vara bättre än filmen istället för att sjunka till dess nivå. Den som lyser klarast är den japanska skolflicka som på sitt eget språk och med skräck i ögonen får lägga ut grunderna om skogen och japanska spöken. Språkförbistringar och kulturkrockar spelar aldrig någon roll i historien så det finns inget som motsäger instinkten att det hade kunnat bli en hyfsad film om den hade gjorts av och med japaner.

Trots att filmen med jämna mellanrum spottar fram jump scares verkade den inte direkt trollbinda publiken. Istället för att på helspänn räkna ned till att nästa omotiverade spökansikte skulle komma flygande mot kameran så satt stora delar av publiken och tjattrade och rotade runt efter det sista baconchipset i prasselpåsen. Möjligen behövs mer tanke bakom en skräckfilm, så att hoppen är sprungna ur en historia som känns intressant och hotfull. Nu får man utstå att en hemlös klappar till ett taxifönster helt utan anledning eller konsekvens och att Dormer traskar längs en dåligt upplyst hotellkorridor utan något annat mål än att stöta på en falsk jump scare. Visst hoppar man till som en fysisk reaktion, men det är inget som dröjer sig kvar i sinnet. Att filmen enbart är gjord för att kunna bli en säljande trailer är uppenbart, men nog borde reklamfilmaren Jason Zada kunna klämma in lite av säljargumenten i själva filmen.


Detta var månadens Filmspanarfilm. Gå in och läs vad de övriga chockade/modiga/lättlurade Filmspanarna hittade i detta av mig underskattade självmordsdrama:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).