The Girl in the Spider’s Web

Det finns de som längtat efter att David Finchers The Girl With the Dragon Tattoo skulle få uppföljare. Likt en illvillig ande i flaskan har Hollywood beviljat denna önskan, men med den diaboliska twisten att det inte är David Fincher som filmatiserat resten av Stieg Larssons trilogi. Istället har skräckfilmaren Fede Alvarez tagit sig an David Lagercrantz oönskade fjärde bok i trilogin.

Att filmen är baserad på en bok är inte direkt uppenbart. Istället finns en tydlig känsla att det är en adaption av pseudo-manga. Många scener fyller ingen annan funktion än att leda fram till en stiliserad filmruta som en tonåring skulle tycka var cool i en serieruta. Det är en stil som kan vara stämningsfull om förlagan är bra och filmskaparen lyckas fylla mellanrummen. Här finns alltså ingen förlaga och mellanrummen är fyllda med… ja, inte så värst mycket.

Man får inte känslan att någon inblandad i produktionen har sett Finchers film, de svenska filmerna eller läst böckerna. Ändå förväntas publiken vara tillräckligt insatt för att direkt greppa relationen mellan Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist m.fl. trots att det är helt nya skådespelare. Eller är det kanske så att filmteamet inte bryr sig om vem som är vem utan tänker att man väl ser vad som händer (i alla fall utanför actionsekvenserna som klippts av en nipprig tjackpundare). För här finns inget intresse för karaktärer, relationer eller handling. Det påminner mycket om en b-film från 70-talet där man försöker göra några actionfyllda scener och sedan fyller ut tiden med osammanhängande smörja. Som en två timmar lång trailer för en medelmåttig film. Tom Cruise har förvisso visat att man absolut kan göra bra filmer på det sättet, men det är inte så lätt som Fede Alvarez trodde.

Helt obegripligt att etablerade Hollywood-producenter släppt fram detta

Ingen direkt skuld skall falla på skådespelarna, trots deras tveksamma omdöme att medverka i filmen. Castingen är dock synnerligen konstig då alla verkar komma in med vitt skilda förväntningar. Claire Foy jobbar hårt för att göra något med sin punkhacker-dark-avenger med ytterligare några nya trauman att grubbla över, Sverrir Gudnason försöker leva upp till Stieg Larsson-hajpen och Michael Nyqvists skugga och Lakeith Stanfield lallar omkring som i en stonerdimma i en neo-blaxploitation i sin roll som token black guy. Skådespelarna är ändå inte dåliga, om man bortser från de idiotiska fejkbrytningar som många lagt sig till med och som överträffar dumheten i Finchers film med råge. Ett större problem för alla är ett manus som inte är värt priset på de kilobyte det är skrivet på.

En rad svagt skissade rollfigurer dyker upp, alla med motiv som i bästa fall är grumliga och med gränslös kunskap som om de själva satt och tittade på filmen. Det finns viss humor i att se Säpo som något annat än ett gäng grå gubbar som knappt kan knyta sina skor. Här lattjar man med kärnvapen (som enligt grafiken finns i närheten av Stockholm) och kaxar mot NSA. Ett NSA som alltså representeras av en överdrivet avslappnad Lakeith Stanfield som inte verkar behöva rapportera till någon överordnad och glatt kan boota om en klump av NSA:s datormiljö utan att någon höjer ett ögonbryn.

Det finns inte ett spår av verklighetsförankring men ändå försöker man väva ihop det hela med en grådaskig Stockholmsmelankoli för att visa att det är samma värld som Fincher vistades i. Claire Foy ägnar mycket tid i olika medvetna poser med en bekymrad min till dystra toner, men det är enbart på ytan. Att få en sådan stämning att kännas helt påklistrad är ett konststycke av dåligt filmskapande. Det är verkligen helt obegripligt att etablerade Hollywood-producenter släppt fram en sådan här dikeskörning och nu kommer nog alla önskemål om fler filmer i serien att tystna.


Det finns andra Filmspanare som genomlidit denna skamfläck i filmhistorien. Gå in och läs om de orkade sig igenom hela filmen:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).