The LEGO Batman Movie

En av de mer fjäderlätt uppfriskande filmerna på senare år var LEGO-filmen medan Läderlappsfilmerna blivit mer och mer dystra tillställningar. Det är med skräckblandad förtjusning man måste ta sig an kärleksbarnet som leksaksgiganten och serieimperiet värkt fram.

Det står dock klart från första svarta bildrutan att denna superhjälte är exakt den parodi som hans korta inhopp i första LEGO-filmen indikerade. Med regissör från Robot Chicken och författaren bakom Abraham Lincoln: Vampire Hunter och Pride and Prejudice and Zombies är förstås inget annat att vänta än ett mått av respektlöshet. Det drivs ohejdat med den grop av mörker som DC grävt åt sig själva och inte kunnat hitta upp ur. Efter magplasket Suicide Squad är ribban låg och det utnyttjas till fullo med billiga skämt.

Möjligen finns det flera nivåer men det är svårt att uppfatta mer än det allra ytligaste. Tempot i filmen är nämligen anpassat för att syn-cachen ständigt skall vara fylld och endast en bråkdel av en oändlig ström av humoristiska referenser når fram. Det här är motsatsen till meditativ film à la Béla Tarr och Tsai Ming-Liang. De få sekunder av stillhet som förekommer kippar hjärncellerna efter andan snarare än att bearbeta några intryck. Det är en fysisk påfrestning att se filmen, men en njutbar sådan för den som uppskattar enkel referenshumor och mjukisversionen av Gotham City.

Inte ens en parad av gulliga LEGOfierade Batman-skurkar med röst av allt från Conan O’Brien till Billy Dee Williams är tillräckliga för att fylla kvoten här. Istället importeras en drös skurkar från alla möjliga andra fiktionära världar, toppat av Ellie Kempers fyrkantiga legobit. Här ligger den kanske starkaste kopplingen till första LEGO-filmen, med en barnslig anarkism där alla leksaker kan användas tillsammans när fantasin får styra mer än etablerade ramar. Att Dracula, Sauron, Jokern m.fl. samarbetar är en lika naturlig som komiskt överdriven förlängning av Abraham Lincolns jakt på odöda och dessas intåg i Jane Austens värld.

Den andra grundläggande framgångsfaktorn är kärnan i konflikten mellan Läderlappen och Jokern. Där superhjältefilmerna dragits mer mot det realistiska eller i alla fall allegoriska så går den här filmen åt andra hållet. Visst finns det några pikar om Läderlappens problematiska hämndfokus som går att applicera i verklighetens empatilösa konflikthantering, men grundkonflikten kan inte ses ur en icke-fiktionär vinkel. Att ljus och mörker behöver varandra kan däremot vara rimligt för att hålla en fiktionär värld snurrande, oavsett om det är ständigt upprepande serietidningar eller ett barns lek med gula plastfigurer.


Detta var månadens Filmspanarfilm. Se om de andra uppskattade denna sockerchock mitt i vinterdepressionen:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Ja, vi verkar alla överens om det furiösa tempot i alla fall. :) Om man som jag inte är överförtjust i den här typen av referenshumor så är det inte så mycket kvar att uppskatta.

    • Carl

      Det kan inte vara lätt att inte gå igång på den humorn. Det är väl rätt vanligt, även om den här filmen är extrem.

  • Sofia

    Hmm, din text sätter fingret på en sak som jag inte lyckades artikulera i våra diskussioner. Kanske ligger ett av problemen för min del i Seth Grahame-Smiths manusförfattande eftersom de två filmerna du nämner enligt min uppfattning inte lyckades lyfta sig över sin egen konceptnivå. Den blev aldrig en historia och bara konceptet i sig räcker inte.

    • Carl

      Gott att träffa något när man blundar och sätter ned fingret. Taktiken att dölja bristerna genom att höja tempot chocka sinnena är kanske lite ful, även om jag tycker att det fungerar.

  • Fiffi

    Men kolla, filmen funkade bäst på dig av oss fem som såg den. Ska vi utnämna dig till The Filmspanar-Youngster ? ;)

    • Carl

      Någon glädje skall man väl ha av oviljan att växa upp.