The Man from U.N.C.L.E.

Filmatiseringar av bortglömda tv-serier är tacksamma för idéfattiga filmskapare. Den senaste i raden är precis så usel som befarat.

Det var inte lite förvånande att någon ville lägga pengar på att blåsa liv i just denna gamla tv-serie som med lite tur kan ses en eftermiddag på TV4 Guld. Möjligen gav just den obskyra tillvaron möjlighet att exploatera Mad Men-estetiken utan att behöva vara särskilt trogen till den faktiska serien. Just den här serien skiftade väl också i ton mellan träigt spioneri och munter självparodi. Den här egenskapen har Guy Ritchie tagit fasta på när han skapade en tondöv film som spretar åt alla håll utom de underhållande.

Med tjusig 60-talsrekvisita försöker man göra en film som är alldeles för cool för sitt eget bästa. Henry Cavill försöker konstruera gentlemannatjuven Napoleon Solo som en blandning av Horatio Caine och Simon Templar, kanske med en släng av Stålmannens fyrkantiga käke. Då menar jag inte hans stiliga fysik utan de stela repliker som är Solos hela repertoar. Till och från fungerar det, även om det gör att hela filmen känns som en trailer.

Att Armie Hammer är lika träig är helt rätt för den humorlöse ryske busen han spelar. Med en förvånande konsekvent brytning kämpar han på bra mot Guy Ritchies nycker. Några direkta karaktärer handlar det inte om, även om det finns tydliga ambitioner att måla upp någon sorts Snobbar som jobbar-dynamik, gärna genom direkta referenser till denna tv-serie som inte har något att göra med den man lånat namnet av. Var Alicia Vikander passar in i den här soppan är oklart. Hon kämpar sig igenom filmen utan att passa in i någon scen utom när hon tassar runt ur fokus i bakgrunden.

De två ljusglimtarna Hugh Grant och Elizabeth Debicki har det inte heller lätt. Grant verkar mest vara med i scener som slits i stycken av Ritchies ofattbara flashbacks till meningslösa ögonblick ett par minuter tidigare. Syftet med de här dumheterna är oklart, men normalt görs det för att filmen skall visa upp hur smart skriven den är eftersom filmskaparen inte har självförtroendet att detta skall framgå naturligt. Icke-twisterna i den här filmen gör det mer till ett estetiskt grepp helt utan charm. Debicki är förskonad det värsta av regissören men hennes svala arrogans påminner om hur mycket bättre Baz Luhrmann kunde använda en tidstypisk look med moderna inslag i Den store Gatsby. Den här filmen har inga direkta moderna kopplingar, men lyckas ändå kännas som om ingen av rollfigurerna hör hemma i kalla krigets 60-tal.


Detta var månadens Filmspanarfilm. Läs gärna övriga spanares texter för ytterligare tonskiften:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).