The Revenant

Oscars-favoriter är inte alltid så spännande, då de kan vara lite tillrättalagda och urvattnat manipulativa. Det är inte fallet med denna råa överlevnadsthriller i ett snöklätt 1820-tal.

Efter en kaotisk Saving Private Ryan-inledning känns första akten som en kylslagen Aguirre på vift i Kanada. Historien sticker iväg i en annan riktning men känslan av Werner Herzog vilar ändå över filmen, inte bara för den grizzlybjörn som justerar handlingens utveckling. Naturen är hård och ogästvänlig och även utan illvilliga människors ingripande ter sig varje scen som en oöverstiglig utmaning. För att ytterligare understryka det mirakulösa i pionjärgenerationernas leverne visar sig slutmålet för kampen vara karga timmerstugor som verkar marginellt mer bekväma än temporära vindskydd och björnfällar under klar himmel. Det här är en film som gör 4D onödig, då den förmedlar intryck för alla fem sinnena genom bild och ljud.

Huvudfåran med den ensamma dårens kamp för överlevnad bryts hela tiden av för att följa bifigurer i korta stickspår utan att de är direkt kopplade till den huvudsakliga handlingen. Det drygar ut världen och gör alla till subjekt med sina egna liv. Redan i inledningsscenen byter kameran sida flera gånger när den flyter runt slagfältet. Visst framstår Ree-stammen som anonyma mördare, men ju mer man lär känna övriga grupperingar så ökar förståelsen för deras blinda vrede. Det dröjer inte länge innan moralen relativiseras och rationella val baserade på överlevnad trumfar nutida moraliserande, vilket inte alltid är fallet i historiska skildringar.

Stressen finns kvar i många scener

Efter succén med Birdman är det imponerande att Alejandro González Iñárritu och Emmanuel Lubezki lyckas förnya sig. Båda filmerna lever på tempo och extravagant kameraarbete, men hur det görs skiljer sig till stor del. Stressen finns kvar i många scener, men som helhet känns det mer utdraget med storslagna naturvyer och tystnad. Kameran drar uppmärksamhet till sig och ofta undrar man hur det varit möjligt att fånga bilderna, men det är ändå fokus på vad som sker snarare än var kameran befinner sig och hur den orienterar sig i miljön. Undantaget som bekräftar regeln, när den artificiella björnen immar igen kameralinsen med sin digitala andedräkt, kan ursäktas då den detaljen faktiskt gör den frustande besten mer närvarande.

Tyvärr är det som händer inte fullt lika intressant som sättet det presenteras på. Överlevnadshistorier kräver något speciellt för att komma under mitt skinn och en enkel hämnd är föga stimulerande i förlängningen. Under resans gång är det inte så explicit utan känslan är mer att det handlar om en inneboende strävan att besegra elementen och den egna kroppen. Därför blir slutet ett antiklimax då en mer oinspirerad slutkläm skall kröna en annan historia. Som helhet kan det ändå ha sitt värde eftersom filmen kommer strax efter The Hateful Eight och fungerar som en prequel. Pälsjägarnas kamp i vildmarken ställer krav på en moral och färdigheter som det civiliserade samhället måste betvinga, men som ändå finns kvar någonstans i den amerikanska kulturen.


Se även vad de övriga Filmspanarna har för funderingar kring filmen:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).