Tully

Senast Jason Reitman, Diablo Cody och Charlize Theron samarbetade blev resultatet (Young Adult) höjdpunkten i respektive karriär. Det finns således anledning till höga förväntningar när de återförenas med månadens Filmspanarfilm, Tully.

Varning för abstrakta upplevelsedödande spoilers i denna text!

Charlize Theron är som bäst när hon får slumma lite och vara sårbar, men hon har nog aldrig setts i en så här modig roll. I motsats till sminkning till oigenkännelse i Monster är det här en roll där själva poängen är att det är en tidigare Theron-skönhet på dekis efter år av vardagsstress och föräldraskap. Det krävs en rejäl dos förtroende både för sig själv och för regissören för att visa upp en så oglamorös sida när man passerat 40-strecket och jobbar framför en Hollywood-kamera. Theron kan ofta sakna utstrålning i mindre utmanande roller men i sina två Reitman-roller händer desto mer och den livströtta frustrationen här känns klart mer levd än spelad.

Tyvärr kan väl en del av den frustrationen komma från Diablo Codys skrivna repliker, som verkligen inte är skrivet för att flöda organiskt ur dessa rollfigurer. Nästan varje scen innehåller ordvitsar och fyndigheter som levereras med en see-what-i-did-there-blinkning som skär sig helt. Att se filmen i en biograf där ingen validerar replikerna förvärrar dessutom denna upplevelse. Bättre vore om det fanns ett pålagt studioskratt för att undvika den obekväma stämning som infinner sig när skämt efter skämt landar i en bister tystnad. Det känns onödigt då Cody har så intressanta berättelser att dela från ett distinkt kvinnligt perspektiv som vågar vara mer än en feministisk ryggdunkning.

Lycka skapas via tillräcklig rikedom för att kunna köpa tid

Även om Reitman inte helt lyckas kompensera ett svajigt manus i personregin så gör han desto mer i klippningen för att berätta historien på ett effektivt sätt. Inledningen är ett frenetiskt sammelsurium av den psykologiska terror som barn utövar på sin omgivning med sin blotta existens. Stressen som etableras är i nivå med de mest tryckande skräckfilmerna och den eskalerar tills det oundvikligen brister. Och räddningen från de mardrömslikt realistiska barnen visar sig vara något ännu mer skrämmande; en manic pixie dream girl.

Att bygga berättelser runt en väsentlig twist är likt användning av voice-over ett berättarknep som är så urvattnat att det lätt ses som något negativt i sig. Här appliceras dock vändningen med ett genomtänkt syfte som helt flippar filmens sensmoral på huvudet. Länge och väl handlar filmen om att lycka skapas via tillräcklig rikedom för att kunna köpa tid via hushållsnära entreprenörer/tjänstehjon. Men helt plötsligt dras skynket undan och detta visar sig vara en vanföreställning av de som är lite sämre människor som bara behöver skärpa sig och fatta att deras stress bara orsakas av en trist attityd. Dessa olika blåa nyanser kan säga något om en förskjutning av den amerikanska drömmen då möjligheten att nå den där utlovade rikedomen omfattar allt färre. Samtidigt blir vi här i Sverige snarare mer öppna för att hemmets sysslor läggs ut på entreprenad, vilket gör att filmen landar på ett lite annat ställe som hade kunnat vara relevant detta valår.

Filmen skall naturligtvis inte ses ur detta politiska perspektiv, utan det Cody lyckas skildra med drabbande finess är en utveckling av teman från Juno och Young Adult om att det inte är smärtfritt att bli vuxen på riktigt. Att skaffa ungar innebär att man offrar sin individuella identitet och alla tappar väl sitt pigga sinne från universitetstiden i någon mån. Att hantera detta själv är värdelöst, men trots att Charlize Therons och Ron Livingstons rollfigurer är sympatiska och tar ansvar för sina respektive roller i familjen så duckar de från bördan att hjälpa varandra bearbeta denna tabubelagda 40-årskris. Förmågan att tydliggöra individernas brister med förståelse istället för dömande ger hela filmen en eftersläpande effekt av självinsikt utan att erbjuda några egentliga svar (om man inte köper min näbbiga tolkning ovan). Det är obehagligt men också det man är ute efter med den här sortens film.


Detta var alltså månadens Filmspanarfilm. Hoppa in och kika om de andra delar mina vanföreställningar:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).