Us

Det är lätt att ösa lovord över Jordan Peeles förmåga att följa upp den omåttligt hyllade Get Out med en mer underhållande skräckkomedi. Man hoppar lite högre när han skräms och slår sig lite hårdare på knäna när han skojar. Om Daniel Kaluuya gjorde en minnesvärd insats som skärrad protagonist i den förra filmen är det ingenting mot Lupita Nyong’os överambitiösa tvillingroll som både protagonist och antagonist och vice versa. Och även om det finns fog att tycka att många val är lite väl genomtänkta så är det en njutning när musikval och referenser kan ha både två och tre bottnar.

Det är helt enkelt lätt att känna sig ett par steg efter filmen, men aldrig mer än att det är roligt att följa med. Detta gäller än mer för filmens samhällskritiska lager, som inte alls känns lika precisa som i Get Out. Att filmen behandlar en nations dåliga samvete för en underklass som oförtjänt ställs vid sidlinjen är en tacksam ingång, men som allegorin presenteras är en sådan simpel tanke otillräcklig.

Att försöka sätta ord på fenomen som bäst fångas som ett oformligt koncept i en skräckfilm är kanske både dumt och ointressant, men jag har inget annat att säga om filmen så det får bli lite oönskat svammel med just detta mål. En smart detalj med hela filmens utgångspunkt är att den tematiskt inte handlar om en särskilt afro-amerikansk upplevelse, utan en amerikansk upplevelse sedd via en afro-amerikansk familj. Det är inte tematiskt viktigt, men gör det lättare att ta till sig filmen.

Att det handlar om just det amerikanska samhället påpekas med bristande subtilitet, vilket är tur för man kunde lätt trott att hela västvärlden dras med liknande fördelningspolitiska bördor. Det finns dock något väldigt amerikanskt i synen på den rättfärdiga ojämlikheten, baserad på myten om individen som sin egen lyckas smed.

Senast i The Ballad of Buster Scruggs och tidigare i storfilmer som There Will Be Blood har en historia målats upp där ett visst psykopatiskt kallsinne varit den evolutionära faktor som separerat vinnarna från förlorarna. Allra finast formulerades den amerikanska moderna moralen i den alltid formativa tv-serien Dallas där en åldrande Jock Ewing vresigt förklarar för sin ansvarsfulle son Bobby att man inte kan ges makt, utan att äkta makt är något man tar. Och har man tagit något så har man förtjänat det. Vare sig det är några miljoner av familjeföretagets pengar, en urbefolknings land eller någon annans chans till lycka.

Att filmen kopplar samman detta urspårade vrak till folksjäl med mitten av 80-talet är kanske signifikant. Ingen annan tidsperiod har väl präglats lika mycket av enorma välgörenhetsjippon likt det Hands Across America som förekommer här. Byggde dessa på en genuin vilja att dela med sig av den snedfördelade rikedomen till mer behövande, eller var det manifestationer lika tomma som dagens Facebook-aktivism för att döva skuldkänslorna och ge några smulor för att de behövande inte skulle komma och ta hela kakan? Och ändrades förutsättningarna när muren föll och kapitalismen stod som ensam segrare utan samma behov av att låtsas ta hand om någon annan än den som tar för sig?

Naturligtvis är filmen full av spår av något som är svårare att acceptera. Den av konsumtionskapitalismen skapade skuggsjälen som glädjelöst speglar den lyckliga världens rörelser är en deprimerande grottliknelse för det nya millenniet. Ur det perspektivet kan denna film sälla sig till den hastigt växande samling panikartade skildringar av framväxandet av en virtuell superverklighet som bara existerar i sociala medier och får den verkligare verkligheten att framstå som en besvikelse som är omöjlig att fly. Rentav omöjligare än att gå upp för en nedåtgående rulltrappa.


Det var några funderingar som Peeles lilla skräckkomedi drog fram. Hoppa in och läs om den hade samma effekt på övriga Filmspanare:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).