Valerian

När man är uppfödd efter 70-talet är det lätt hänt att man har Star Wars som ett riktmärke för fantasifull äventyrsfilm. Kanske är även rymdoperan min generations lättillgängliga genre för utforskande av filosofi och politik. Ibland blir det lite segt när det politiska innehållet tar för mycket plats eller när världsbyggandet inte känns nytt. Men när syskonen Wachowski knåpade ihop Jupiter Ascending för några år sedan var känslan att publiken inte längre är öppen för nya världar. Detta bådade inte gott för Luc Bessons försök att filmatisera seriealbumen om Valerian och Laureline, trots tidigare framgångar med snarlika Det femte elementet.

Besson har aldrig varit en filmskapare för alla. Det är väl egentligen bara den kanske mest bortglömda, Nikita, som varit en otvivelaktig succé. Inte ens Det stora blå, Léon eller Det femte elementet går hem hos alla kritiker. Det är ändå filmer som satt sig i kulturen med flera minnesvärda scener och färgstarka karaktärer. Efter en trög produktion under 2000-talet chockade Besson härom året med fartfyllda Lucy, ett lyckopiller med sin fullkomligt idiotiska pseudovetenskap. Med den attityden var han uppenbarligen redo att ta sig an en spektakulär rymdopera om tidsrymds-poliser eller var Valerian nu är. Likt Lucy presenteras en till synes rimlig tidslinje från nutid till den framtid som filmen utspelas i, men helt utan trovärdig realism. Genom ett par geniala inledningsscener har Besson byggt en värld att leka i.

Det finns tydliga paralleller med Avatar (oskyldiga naturfolk som exploateras av destruktiv mänsklighet) och Guardians of the Galaxy (energiskt driv genom fantasifulla miljöer), men känslan är ändå att det finns franska undertoner som skiljer från den Hollywood-mall man är van vid. Inte minst i den knepiga dynamiken mellan de två huvudpersonerna. Valerian kunde vara hämtad ur Starship Troopers medan Laureline snarare är en Jeanne d’Arc-figur. Och dessa två har en kärleksrelation som bara kan fungera i ritad form. Generellt delar väl seriealbum en del egenskaper med filmen genom att karaktärerna uttrycker sin personlighet mer genom handlingar och kroppsspråk än inre monolog. Men när skådespelare ger liv åt figurerna blir abstraktioner helt plötsligt konkreta, vilket kan ställa till problem.

På pappret är deras professionella relation mer lovande. Båda är fyllda av handlingskraft och vilja att hjälpa varandra, men med överdrivna moraliska rättesnören som inte alltid är synkroniserade. Berättelsen låter dem delas upp och turas om att agera på egen hand, vilket driver handlingen med behaglig växelverkan så båda får ta plats och både ge och få hjälp. Inte ens senaste Mad Max lyckades lika bra med denna balans. Tyvärr utspelar sig inte filmen på pappret, utan de två rollfigurerna spelas av skådespelare som inte alls lyckas fylla ut kläderna. Cara Delevingne har fin kemi med många andra i filmen, men absolut ingen med sin motspelare Dane DeHaan. Denna casting tillsammans med valet att låta träblocket Clive Owen spela skurk är en olöslig gåta. Man kanske inte kan kräva Bogart och Bacall, men det hade nog behövts. Filmen lever sitt eget liv runt det centrala paret så de lyckas inte fördärva allt, men det är olyckligt att potentialen till en tidlös succé försattes redan vid castingen.


Detta var månadens Filmspanarfilm. För att bli på lite sämre humör kan man med fördel läsa filmens svala mottagande hos övriga:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Sofia

    Du valde en kortare titel — smart.

    Jag tillhör ju det fåtal som verkligen gillade Jupiter Ascending och blev nog än mer fångade av deras miljöer än Bessons. Antingen en estetisk grej som jag inte kan sätta fingret på eller också att historien var mer engagerande.

    Men det är en intressant tanke att rollfigurerna Laureline och Valerian i grunden är allt för olika för att fungera acceptabelt på film. Jag har för dåligt grepp om serien för att bedöma om problemet föreligger där också, rent handlingsmässigt känns de dock förvånansvärt jämställda med tanke på när serien publicerades.

    • Carl

      Han skall väl vara något av en köttskalle medan hon är lite kvickare och har hjärta. Och ålderskillnaden skall väl egentligen vara över tusen år så det finns en del bitar som kan vara problematiska när det spelas upp.

    • Även om jag inte tyckte Jupiter Ascending var en fullträff så gillade jag ändå systrarna Wachowskis svingande. Hade det inte varit härligt att byta Dane DeHaan mot Eddie Redmayne?

      Med tanke på Sense8 så tjänst det nästan som om Wachowski-systrarna axlat Bessons mantel lite grand?

      • Carl

        Har förvisso inte sett Sense8, men visst har de liknande förståelse för kinetisk action som Besson. Däremot skiljer de sig väl mycket tematiskt? Wachowskis är ju alltid överladdade med identitetsteman medan Besson är tematiskt teflon.

      • Besson 2.0 helt enkelt

  • Det är verkligen casten som är det största problemet. Tänk om den var lika färgglad som övriga filmen. Antar att Valerian skulle vara en charmig tjejtjusare? Man tyckte ju aktivt illa om den duschen hela filmen. Dialogen hjälpte ju inte. Det blev någon slags negativ synergieffekt bara ;(

    • Carl

      Tycker inte alla aktivt illa om tjejtjusare nu? Det kanske hade funkat bättre med en fransk hunk.

      • Lite så kanske. Men jag gillar ju tjejtjusare om de har lite djup. Säger inte att han ska vara någon David Duchovny i Californication men det GÅR ju att göra det bättre.

      • Carl

        Bristen på djup är väl dock en av grundpelarna i Valerians karaktär. Vill man ändra på det så kanske det är bättre att inte filmatisera just den serien.

      • Låter som en plan!