Valerian

När man är uppfödd efter 70-talet är det lätt hänt att man har Star Wars som ett riktmärke för fantasifull äventyrsfilm. Kanske är även rymdoperan min generations lättillgängliga genre för utforskande av filosofi och politik. Ibland blir det lite segt när det politiska innehållet tar för mycket plats eller när världsbyggandet inte känns nytt. Men när syskonen Wachowski knåpade ihop Jupiter Ascending för några år sedan var känslan att publiken inte längre är öppen för nya världar. Detta bådade inte gott för Luc Bessons försök att filmatisera seriealbumen om Valerian och Laureline, trots tidigare framgångar med snarlika Det femte elementet.

Besson har aldrig varit en filmskapare för alla. Det är väl egentligen bara den kanske mest bortglömda, Nikita, som varit en otvivelaktig succé. Inte ens Det stora blå, Léon eller Det femte elementet går hem hos alla kritiker. Det är ändå filmer som satt sig i kulturen med flera minnesvärda scener och färgstarka karaktärer. Efter en trög produktion under 2000-talet chockade Besson härom året med fartfyllda Lucy, ett lyckopiller med sin fullkomligt idiotiska pseudovetenskap. Med den attityden var han uppenbarligen redo att ta sig an en spektakulär rymdopera om tidsrymds-poliser eller var Valerian nu är. Likt Lucy presenteras en till synes rimlig tidslinje från nutid till den framtid som filmen utspelas i, men helt utan trovärdig realism. Genom ett par geniala inledningsscener har Besson byggt en värld att leka i.

Det finns tydliga paralleller med Avatar (oskyldiga naturfolk som exploateras av destruktiv mänsklighet) och Guardians of the Galaxy (energiskt driv genom fantasifulla miljöer), men känslan är ändå att det finns franska undertoner som skiljer från den Hollywood-mall man är van vid. Inte minst i den knepiga dynamiken mellan de två huvudpersonerna. Valerian kunde vara hämtad ur Starship Troopers medan Laureline snarare är en Jeanne d’Arc-figur. Och dessa två har en kärleksrelation som bara kan fungera i ritad form. Generellt delar väl seriealbum en del egenskaper med filmen genom att karaktärerna uttrycker sin personlighet mer genom handlingar och kroppsspråk än inre monolog. Men när skådespelare ger liv åt figurerna blir abstraktioner helt plötsligt konkreta, vilket kan ställa till problem.

På pappret är deras professionella relation mer lovande. Båda är fyllda av handlingskraft och vilja att hjälpa varandra, men med överdrivna moraliska rättesnören som inte alltid är synkroniserade. Berättelsen låter dem delas upp och turas om att agera på egen hand, vilket driver handlingen med behaglig växelverkan så båda får ta plats och både ge och få hjälp. Inte ens senaste Mad Max lyckades lika bra med denna balans. Tyvärr utspelar sig inte filmen på pappret, utan de två rollfigurerna spelas av skådespelare som inte alls lyckas fylla ut kläderna. Cara Delevingne har fin kemi med många andra i filmen, men absolut ingen med sin motspelare Dane DeHaan. Denna casting tillsammans med valet att låta träblocket Clive Owen spela skurk är en olöslig gåta. Man kanske inte kan kräva Bogart och Bacall, men det hade nog behövts. Filmen lever sitt eget liv runt det centrala paret så de lyckas inte fördärva allt, men det är olyckligt att potentialen till en tidlös succé försattes redan vid castingen.


Detta var månadens Filmspanarfilm. För att bli på lite sämre humör kan man med fördel läsa filmens svala mottagande hos övriga:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).