Victoria & Abdul

Hur tar man sig an en kontroversiell historia om en drottnings vänskap med en kulturellt oacceptabel undersåte? Stephen Frears har onekligen valt att vinkla det som en invandrarvänlig näsknäpp för självgoda Brexit-nollor som blir förnärmade av att mörkhyade invandrare hotar deras privilegier. Möjligen sticker detta tema bara ut i nutiden och det genuina intresset för en spektakulär historia kanske känns av tydligare om några decennier när den politiska agendan ser annorlunda ut. Då kanske man kan syna den obekymrade inställningen filmen har till kolonialväldet som sådant. Det finns nämligen inget spår av att den välvilliga drottningen skulle vara annat än en välsignelse för de indiska provinserna.

Judi Dench är förväntat enastående som livstrött regent (bl.a. av orsaker som presenterats i Hennes majestät Mrs. Brown, även den med Dench i samma roll). Den enda glädjen hon har kvar i livet är att mosa i sig profiteroles (vilket förvisso kunde vara gott nog). Men det som skiljer Dench från andra är den ungdomliga entusiasm hon uppvisar när hon piggnar till efter mötet med sin indiske platonska boy toy och rotar fram både nyfikenhet och pondus. Begränsningen är kanske att hon misslyckas med att visa upp de kärva sidor som hon senare påstår sig ha, men det beror snarast på den entoniga feelgood Frears vill åt.

Tandgnisslande vrede inför att tvingas bo i eländigt göteborgsklimat och slava åt kolonialmaktens galjonsfigur

Det är först och främst en trygg gammal engelsk komedi med vältajmade skämt, gärna på några styva överläppars bekostnad. Den mest skurkaktiga figuren i filmen spelas av Eddie Izzard, som prickar rätt som en uppblåst Cartman och inte kan undvika att vara närmare Black Adder än Richard III. Det strösslas ut lite potentiella taggar i den tidigare okända historien om mannen som nappas från hem och familj ute i kolonin för att vara drottningens dansande apa. Frågetecken kring hans trovärdighet och muntra inställning till sin ofrivilliga klassresa presenteras och viftas bort lika lätt som hans sidekicks tandgnisslande vrede inför att tvingas bo i eländigt göteborgsklimat och slava åt kolonialmaktens galjonsfigur. Att han skulle vara en parallell till dagens inhemska IS-anhängare är inte långsökt, men här är han bara ytterligare en källa till lättsamma skämt.

Det är alltså en utsökt myskomedi som endast hålls tillbaka av sin kontext. Även om världen kommer husera få personer lika isolerade som drottning Victoria så finns det något universellt i den uppgivna gamlingen som slösar bort sina sista år på leda och bitterhet men med potential att leva upp och lära sig nya fantastiska saker om tillfälle ges till stimulerande möten. Möjligen kommer det charmiga i denna historia överskugga eventuella nutidskommentarer redan nu hos mer öppenfamnade tittare som gladeligen ser bortom kolonialförnekelse och von oben-pekpinnar.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Hehe, ja denna film var inte för mig i alla fall. Finner faktiskt det ganska sorgligt att de gör glättiga exotifierande skämt om Abduls kvinnor i burka. Det kvinnoförtrycket bör i film behandlas lika återhållet och seriöst som alla liknande förtryck.

    • Carl

      Då uppfyllde filmen i alla fall den önskan, eftersom allt förtryck tas med en klackspark.

  • Japp, jag håller med. En stabil brittisk komedi med stiff upper lip-skämt. Dessutom är Judi Dench strålande.

  • Var tvungen att google profiteroles. Har alltid undrat var mitten av alla donuts tagit vägen. Det är alltså drottning Victoria som käkat upp dem. Alltid lär man sig nåt nytt från dina recensioner Carl. (även “von oben” var kul att lära sig).

    • Carl

      Har du inte snaskat profiteroles så har du inte levt.