Water Diviner

Russell Crowes regidebut är en logisk fortsättning på hans inte alltid spännande skådespelarkarriär. Mycket bra och mycket dåligt är ändå bättre än jämnt medelmåttigt, så slutresultatet är överraskande positivt.

Crowe etablerade sig som en trygg fadersfigur vid millennieskiftet då han blev Oscarsnominerad tre år i rad (och förstås vann en guldgubbe för helylleslaktaren Maximus i Gladiator). Sedan har han fortsatt i samma karaktärsfack men med mindre framgång, trots roller som ärkefäderna Jor-El och Noa. När han nu ville berätta historien om de miljontals ynglingar som aldrig återvände från första världskrigets slagfält gör han det naturligtvis genom att spela en godhjärtad familjefar på jakt efter sina tre söner som han fostrat till tappra patrioter.

Filmen slits hela tiden mellan det allmängiltiga och den personliga historien. Balansen mellan dessa kunde inte vara värre. Ostiga flashbacks och romantiska scener med en inte alltför felcastad Olga Kurylenko spelas med omotiverad slow-motion och dånande övertydlig musik som berättar att scenerna har en känslomässig kraft som man annars inte kunde ana. Mycket av dialogen antyder också att Crowes bonde skall vara så inskränkt som man kan föreställa sig att en isolerad bonde i Australiens outback på 1910-talet skulle vara. Regissören Crowe verkar dock inte haft hjärta att tvinga skådespelaren Crowe att ta fasta på detta. Istället går han in med ett öppet sinne från början och har ingen som helst personlig utveckling under filmen.

Det är på något plan ändå rimligt för det lyser igenom en vilja att använda den här historiska situationen till att ena dagens värld och då är det alltid ett dilemma om hjälten bär på fördomar även om han skakar av sig dessa längs vägen. Istället kan han kläcka ur sig lite kontroversiella insikter om att det kanske inte var så odelat gott att fostra sina barn som patrioter och låta dem skövla fiender utan att ifrågasätta. Repliker om det tveksamma i att ockupera länder man inte ens kan placera på kartan kunde sagts med en menande blick in i kameran, men jag har inte så mycket mot att bli skriven på näsan i den här sortens Oscarsbete. Krigskritiken är kanske inte filmens viktigaste poäng utan den handlar mer om att överbrygga den ökande klyftan mellan Europa och Mellanöstern. Ett historiskt perspektiv som föreslår att det är möjligt för kristna och muslimska kulturer att samexistera om öppenheten fostras väl känns nödvändigt.

All denna brist på fingertoppskänsla kommer lite till sin spets i scenens absolut starkaste scen. En traditionell slagfältsscen slutar med att några personer blir nedskjutna och istället för att bara zooma in för några illa valda sentimentala avskedsrepliker är det enda ljudet ett ihållande jämrande från en av de skadade. Kameran svävar uppåt och fler röster faller in i klagolåten. Denna bild av slagfältet efter att kanonerna tystnad är ren ångest och säger allt som filmen vill säga. Därför blir det en djup besvikelse när Crowe ändå återvänder till denna scen för att klämma in den där förväntade sentimentaliteten och påklistrade extra lagret av ångest.

Bland annat genom detta blir upplösningen på sökandet efter sönerna ett oväntat antiklimax, trots att det verkar skrivet för motsatsen. Även epilogen efter detta blir till en axelryckning när den personliga historien rullats upp så oinspirerat. Det hade varit enkelt att styra upp det hela utan att svika Oscarsmallen, genom att inleda med en gammal Russell Crowe som berättar den här historien för sitt barnbarn. Det hade först och främst slätat över de rent övernaturliga elementen i historien men också skapat en förväntning att han skulle hitta en son i livet, men i en twist på slutet hade det visat sig vara Olgas sons barn som han berättade historien för. Ett väl använt koncept så Crowe kunde varit bekväm, men ett koncept som hade dolt en hel del av filmens skavanker.


Denna recension är en del av Filmspanarnas blogathon. Läs vad de övriga har att säga om Russell Crowes halvmesyr:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).