Wild Tales

Sex historier om hämnd berättas med en stor skopa svart humor i denna Oscarsnominerade film. Vi imponeras av delar men saknar kittet som gör episoderna till en helhet.

Antologifilmer har en tendens att vara tillräckligt ojämna för att toppar och bottnar balanseras och slutintrycket är att det fanns något för alla men inte allt för någon. Det där att man inte fullständigt alienerar någon är en god förutsättning i en strävan efter Oscars, vilket kan förklara att denna argentinska film klarade sig längre i sorteringsprocessen än långt bättre filmer från Turkiet, Belgien och Sverige.

Det är dock inte helt omotiverat att denna film sprids över världen. Även om helheten inte berör på djupet är varje avsnitt komponerad med självsäker lekfullhet både i manus och bild. Åtskilliga kreativa kameravinklar bjuder på en visuellt stimulerande upplevelse som höjer historier som osar lite Twilight Zone när det vill sig illa.

Det som ändå riskerar att ge en lite sur eftersmak är att de tre första avsnitten känns mycket piggare än de avslutande. Kanske för att de avslutande delarna har ett syfte att leverera en sammanfattande poäng medan inledningen mest sätter en lättsam ton och utnyttjas mer för att leka med koncepten som sedan skall få mer tyngd. Alternativt är det förväntningen att historierna skall knytas ihop, vilket är en förväntning som aldrig infrias på annat sätt än att det finns en tematisk röd tråd som löper genom alla sex episoderna.

Det är lockande att jämföra filmen med kinesiska A Touch of Sin som ju också är något av en antologifilm om våld och elände. Det är en orättvis jämförelse då det är en film som mer konkret knyter an till en politisk verklighet som föder våld ur korruption och frustration, medan Wild Tales stannar på en mer abstrakt nivå. Den mer jordnära kinesiska filmen har lättare att komma under skinnet, vilket till viss del också kan bero på skillnaden i form med sammanvävda episoder och en lite mindre polerad yta.

Det tema Wild Tales behandlar är ändå synnerligen intressant och skickligt förmedlat med en humor som gör att man förstår att Pedro Almodóvar varit ombord som producent. Alla sex historierna behandlar någon form av hämndbegär som knappast leder till något gott. I flera av scenerna skiftar maktbalansen dramatiskt, ibland flera gånger. Att den som tidigare varit i underläge vill utnyttja sitt nyvunna övertag för att hämnas på sin förtryckare framstår som både rimligt och fullkomlig idioti som leder handlingen i en hastigt nedåtgående spiral.


Filmen sågs på månadens Filmspanarträff. Läs vad de övriga tyckte om den sydamerikanska pärlan:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).